Avskrift av
En liten gren på det Areskougska stamträdet eller
Änkan med de många barnen

På uppmaning av flera medlemmar i vår förening att skriva ned några minnen av mina
närmaste släktingar vill jag nu försöka berätta litet om en del Areskougar från Österlen i
Skåne, samtliga hörande till första grenen, som stavar sitt namn Areskoug. Själv föddes jag,
Ingeborg Areskoug Ewaldz , 1902, när seklet var ungt, och jag kan därför berätta om en del
släktingar från 18-hundratalet. Många av dem har jag träffat, men om några, jag kommer att
nämna, har jag inhämtat en del hörsägner. Jag besöker ofta kyrkogården i Ö. Vemmerlöv. Där
finns en del gravstenar med namnet Areskoug. Äldsta stenen är rest över "Handlanden Holger
Areskoug född 1768 död 1847. Hans far, Magnus Areskoug, född 1733 död 1798, var
handlande och rådman i Simrishamn. Han instiftade det Areskougska fideikommisset, som
bestod av fyra gårdar i Järrestads härad. Ovannämnde Holger Areskoug var den förste
fideikommissarien , och han var min farfarsfar. Tillsammans med hustrun Gertrud Krumlinde
hade han elva barn. Den äldste, Magnus Ulric född 1791 död 1859, blev den andre
fideikommisarien. Andra barnet Anna Christina har ochså sin gravplats i Ö Vemmerlöv, och
på hennes gravsten står det "mamsell". Där vilar också hennes syster Lovisa. Jag har frågat
släktingar, varför den ena systern kallas för mamsell, och får då veta, att hon var någon sorts
självlärd lärarinna. Hon var född 1793, och då fanns ingen obligatorisk skolundervisning.
Fokskolestadgan kom först 1842.

Om Lovisa, som växte upp på någon av fideikommissgårdarna, berättas att hon en dag kom in
rosig och upphetsad. Hon hade lekt på logen med en av drängarna , och resultatet av denna
lek visade sig efter nio månader, då ett litet gossebarn föddes. Denna pojke uppfostrades i
morföräldrahemmet på en av fideikommissgårdarna. Det var ett ovanligt förnuftigt
handlingssätt på den tiden, då oäkta barn ansågs som en stor skandal. Denne Areskougsättling
gifte sig till en stor gård i Österlen, och hans gravvård finns också på Ö. Wemmerlövs
kyrkogård. Han bar moderns namn Areskoug.

Jag har träffat sentida ättlingar till honom och ett barnbarnsbarnbarn visste, att hon
härstammade från Areskougarna men visste inte på vad sätt, och hon kunde inte förstå, varför
hon inte finns med i släktregistret. Hennes mor och mormor är ej heller med där. Det är klart,
att vi inte kan leta efter våra förfäders "snedsprång" . Det skulle leda för långt, men även
denna sentida ättling är ju lika äkta Areskoug som oss andra.

När vår släktförening startades av Heribert Areschoug , gjorde min syster Martha och hennes
man Hugo Pihl stora efterforskningar i Skåne. En dag letade de bland gravvårdarna i Ystad.
Då de gick där och antecknade, kom ett par gamla tanter och frågade, vad de letade efter.
Tanterna visa dem flera gravvårdar, men de sa: "Och så var det många bredvid också." Så vi
har många fler släktingar än vi anar. Min farfarsfar, som hade elva barn, har många ättlingar
med i vår släktförening. Siste fideikommissarien var överste Gunnar Areskoug, och det är väl
hans döttrar Gunilla och Eva, som nu är engagerade i vår förening? Flera andra av denna gren
har jag träffat: Kristianstads- Areskougarna: Gunvor Granberg och flera av hennes syskon
samt Gurli Areskoug i Göteborg m. fl. Min farfar var tionde barnet till Holger Areskoug,,
handlande i Simrishamn, och det är närmast om denna lilla gren, som jag skall berätta lite.
Farfar hade sex barn, varav min far var nummer två. Han var fanjunkare vid Södra Skånska
infanteriregementet och hade med min mor nio barn, varav ett dog vid späd ålder. Vi bodde i
Smedsstorp, ett litet samhälle nära Simrishamn. Min mor hade varit lärarrinna i tio år, när hon
sammanstrålade med den unge korpralen i Ö.Vemmerlövs kyrka. Hon började sin första plats
vid sexton års ålder och var alltså 26 år, när hon gifte sig. Mor härstammade från en välbärgad
bondesläkt. Jag har också över hennes släkt en stamtavla. Där berättas om en
"frälselantbonde" född 1777 död 1843, som häftade i skuld för ogulden kronoskatt, varför
kronofogden exekutivt försålde gården till lågt pris.

För att återfå sin egendom vandrade Mats Andersson jämte sin hustru den 60 mil långa vägen
till Stockholm och framlade sin sak för konungen (antagligen Gustaf den fjärde Adolf) Denne
fann att Matts Andersson hade rätten på sin sida och genom ett handbrev befallde han
kronofogden att återställa egendomen till dess rätte ägare. Det kungliga brevet överlämnades
till fogden, men någon rättelse vanns icke. Så gott som utfattiga bosatte de sig på Skillinge,
där mannen livnärde sig som fiskare. Att än en gång vandra från Österlen till Stockholm
orkade ej Matts och hans hustru, och förresten var kungen avsatt, när de kom hem. Nu förstår
jag uttrycket "gå till kungs" har uppstått.

En vanlig bonde på 1700-talet kunde ju varken läsa eller skriva utan måste muntligen
framföra sitt ärende. Det blev trångt i det lilla hemmet, då barnskaran bara växte. När jag och
min tvillingbror kom till världen, hade mor fått sex barn på fem år. Men efter ungefär en
månad decimerades skaran. Ettåringen dog i mässling, och det blev begravning och dop av
tvillingarna samtidigt. Efter några år hade mor åtta barn, alla friska. Min mor var släkt med
Falstaff Fakir, en av vårt lands största humorister. Jag har svårt att förstå hans humor, men
den uppskattas av många och i våra dagar har det bildats ett Falstaff fakir- sällskap. Vissa
drag av hans humor har jag skymtat hos några av mina syskon och syskonbarn. Jag och mina
syskon började skolan, lekte och kivades. Vi hade inget överflöd på mat och kläder. Vi åt
bröd, potatis, kålrötter, margarin, isterflott, sill och fläsk, bruna böner ärter m. m. Mjölken
späddes ofta ut med svagdricka, som bara kostade tre öre litern. Havregröt var den stående
morgonmåltiden. Kvällsmaten bestod ofta av rågmjöls- och korngrynsgröt. På den tiden var
det inte tal om kalorier eller kostcirklar e.d. Vi tycktes emellertid må bra av den enkla kosten.
På söndagarna vankades det ju litet extra god mat: köttbullar, fläsk och bruna bönor t.ex. Vid
jul och påsk fick vi ju också litet kalasmat: lutfisk, skinka, korv, ägg och kakor.

Högtidsstunder blev det, då far kom hem från regementet. Han lekte med oss berättade sagor,
eller sjöng soldatvisor: " Vid låga ryttartorpet vid höga Hunneberg", "Kung Karls bedrifter
flögo kring hela jordens rund", "Drabanten Gustaf Örn" och många andra. Jag kände mg
mycket fosterländsk och var nog litet ledsen över att jag var flicka och inte fick gå ut och
försvara fosterlandet. Jag beundrade min far mycket och kände en stor trygghet i hans
närvaro. En gång när han vilade middag, låg jag på hans arm och tänkte, att intet ont i världen
kunde hända mig, ty min far var krigare. Jag var nog ett ängsligt barn och var rädd för spöken
och troll, och allra mest rädd var jag en kväll år 1910 , då vi ungar, stod och tittade efter
kometen, som skulle spränga jorden i tusen bitar. Jag rusade in och kände mig litet lättare, när
jag såg mor lungt och stilla sitta och stoppa strumpor vid ljuset från en fotogenlampa. Jag
kröp kvickt i säng och gömde mig under täcket, och när jag på morgonen vaknade, var jag
mycket förvånad över att både jag och jorden fanns kvar. Då anade jag inte, att jag än en gång
skulle få uppleva den stora kometen.

Ofta gick vi den långa vägen till farföräldrahemmet i Östra Vemmerlöv. Där träffade vi
farmor, farbror Oskar, faster Elna och två av våra kusiner. Ännu oftare gick vi till Tunby till
min farbror Johan och faster Johanna. Där hade vi åtta kusiner. Flera av dem och deras barn är
med i vår släktförening. Nu är de flesta av den äldre generationen, mina syskon och och
kusiner borta . I ljust minne bevarar jag våra besök hos farbror Johan. Han ägde ett litet ställe
i Tunby norr om Smedstorp. Där fanns en underbar skog, där vi åtta syskon och åtta kusiner
hade underbart roligt. På äldre dar har jag vallfärdats dit och njutit av alla de vackra blommor,
som växer där: backsippa, blåsippa, gullviva och många andra och ganska ovanliga
växter. Denna skog är numera fridlyst.

År 1911 dog min far, 50 år gammal. Jag har ett urklipp ur en ortstidning, som har till
överskrift: "En ovanlig begravning". På den tiden hade man inte så mycket politik, rån,
överfall och socialbidrag att skriva om. I tidningen stod det, att förutom släkt och vänner
deltog 25 officerare och underofficerare i begravningsföljet. Liktåget bestod av 18 vagnar,
och major Gleerup höll "ett kort, kraftigt" tal och på kransen från regementet stod bl.a. "Länge
skall minnet av dig leva bland oss." Sådana detaljer omtalas inte nu för tiden, när en enkel
människa jordfästes. Jag upplevde min fars begravning som en stor högtid. Att få åka
charabang genom samhället och betittas av människor bakom gardinerna gjorde att jag kände
mig mycket stolt och hoppades att mina skolkamrater skulle se mig. Och så var alla så vänliga
mot en. Man klappades på huvudet och fick tala om vad man hette och hur gammal man var,
och så var alla militärerna så fina i sina paraduniformer med epoletter på axlarna, plym i
mössan och fint bälte om midjan. Det var en ovanlig syn i det lilla Smedstorp. Nya fina kläder
och mössor hade vi också fått. Till och med lilla ett och ett halvåriga Inez hade en fin svart
klänning med handbroderad krage. Min mor stod nu ensam med åtta oförsörjda barn, det
äldsta hade ej fyllt 14 år och det yngsta inte fyllda 2 år.

Min mor fick i pension efter sin man 300 kronor om året och för varje barn 40 kronor om året.
Det var långt under existensminimum. Något barnbidrag eller socialbidrag existerade inte
heller. Somliga släktingar föreslog, att mor skulle arrendera en liten gård för att på så sätt
försörja sig själv och sina barn. Vi hade då väl blivit drängar och pigor och intet ont i det.
Några släktingar ville adoptera någon av oss. Men mor hade andra planer. "Det är lättare för
en mor att försörja åtta barn än det är för åtta barn att försörja sin mor".
"Hur gick det för änkan med de många barnen?" frågade många några år efter fars död. Det
skall jag nu berätta om. Mormor tog hand om barnskaran. Mor reste till Malmö och gick
igenom en kurs i storhushåll. Sedan for hon till Lund och hyrde en stor våning och öppnade
pensionat för studenter. Gamla mormor följde med. Hon stoppade strumpor, lagade kläder,
skalade potatis och hjälpte till med varjehanda. På söndagarna gick hon i Lunds domkyrka
och tog med sig ett av barnen: Vi hade tidigt fostrats i sträng luthersk anda. Kvällsandakt var
regel. Det lästes en kort betraktelse och så sjöngs det en psalm. En gång, då sången gick
skröpligt, försökte en av småbröderna hjälpa till genom att klämma i med "gris i stian, häst i
stallet". Vi visste inte om vi vågade skratta, det fick man ju inte göra i kyrkan. Men då t.o.m.
mor och mormor log, så bröt skrattet ut, och andaktsstunden avbröts.

Alla barnen sattes i läroverk och flickskolor. Min äldste bror hade redan på Smedstorpstiden
börjat i Tomelilla kommunala mellanskola. När det var dags för broder nummer två att börja
där, var far död och mor ansåg sig ej ha råd att betala terminsavgifter och tågbiljetter för ännu
ett barn. Min bror Malte låg en hel dag och grät, för att han inte fick fortsätta att läsa. Jag
nämner detta som jämförelse med nutida barn som får allt gratis och helst av allt skulle vilja
slippa det dumma plugget och de hemska lärarna. Min mormor förbarmade sig över pojken
och gav honom pengar till första årets terminsavgifter. På examensdagen efter första året i
Kommunala mellanskolan fick han som stipendium en guldtia och började genast återbetala
sin skuld till mormor. Dessa två bröder flyttade över till Lunds Katedralskola, när familjen
flyttade från Smedstorp. Sedan placerades vi andra in i högre skolor efter att först ha gått
några år i vanlig folkskola. Fem bröder gick samtidigt i Lunds katedralskola, och alla åtta
barnen skulle varje morgon till olika skolor. När storebror tog studenten, gick lillasyster i
småskolans första klass. Vi fick hjälpa oss själva och varandra så gott det gick. Något
överdrivet daltande var det inte. Syskon är ju inte särskilt vänliga och snälla mot varandra
alltid. Om man frågade någon äldre broder , vad det eller det hette på tyska eller engelska,
fick man ofta till svar: "Det finns lexikon att slå upp i." Om man då sa`, att det går fortare, om
Du säger det, så fick man till svar: "Ja, men Du lär mycket mer genom att slå i lexikon." Det
var kanske pedagogiskt riktigt men man tyckte ju, att det var gement. Släktingar tog hand om
oss på så sätt, att vi fick vara på landet några sommarveckor och andas lantluft. Vi var hos
olika släktingar på Österlen. Jag minns en sommar, då vi skulle hem till Lund. Min storasyster
Martha skickade biljettpengar till mig. Det var fem kronor, och de kom i ett brev med
förmaning att ta väl vara på det, som blev över. På vägen hem till Lund hämtade jag upp
några yngre syskon, som steg på vid andra stationer.

Vi hade mycket ont om mat under första världskriget. Vi var mellan tio och tjugo år, då har
pojkar och flickor stor aptit. Pojkarna var nog sällan mätta, och de misstänkte att vi töser, som
hjälpte till i köket, snodde till oss en extra brödbit då och då. Därför ordnades det så, att var
och en fick en bit av en hylla i skafferiet. Där förvarade man sin brödlimpa och en smörklick,
som var veckoransonen. Ärlighet var en självklarhet. Vi knyckte inte från varandra. Det
gällde att spara, så att det räckte till lördagen, då man fick köpa ut den nya ransonen. Min
tvillingbror Hugo, som växte hastigt, var jämt hungrig. Hans ranson räckte bara från lördag
till söndag. Han fick fylla sin mage med potatis och blodpalt de andra dagarna. Ibland kunde
han få en skiva bröd av de yngre, då han hjälpt till med ett krångligt tal eller översättning. Vid
andra tillfällen, när vi höll vad om någonting, höll vi vad om en skiva bröd.
Jag minns ett julfirande under första världskriget. Vi levde på sill och potatis med lite sill-lake
till doppa och ett minimum av bröd under veckorna för jul för att spara till julen. Varje person
hade då ett ransoneringskort, som man skulle ha, då man köpte mat . Veckorna före jul
sparades så många kuponger som möjligt för att vi på julafton skulle få äta oss riktigt mätta.
Min yngste bror fick ett julpaket från en morbror i Värmland. Det var ställt till stud. Gunnar
Areskoug: "innehåll böcker". Glad i hågen ilade han till posten i den tron att han skulle finna
julböcker. Då kartongen öppnades, visade den sig innehålla risgryn, och denna present kom ju
alla till del. På julafton dignade bordet av mat, och alla hade en glupande aptit. Litet senare
visade det sig, att det blev för mycket för de förut så tomma magarna. En lång kö av ungar
ryckte i toalettdörren och ropade: "Skynda dig, jag har bråttom." Min mor arbetade både dag
och natt och slet till slut ut sig. Hon fick tbc och dog, efterlämnade åtta barn. Den äldste, 22
år, blev förmyndare för oss andra. Lillasyster var 10 år.

När jag nu tänker på, att en skara ungar lämnas ensam utan att samhället ingriper, kan jag inte
fatta, hur detta kunde få ske. Nu för tiden ställer ju samhället upp med bidrag, lån,
barnpassning, fri skolundervisning, skollunch, fria skolböcker och omhändertagna på allt sätt.
Vi var hänvisade till att ordna upp allt själva. Skolböckerna vandrade mellan oss och slets
sönder. Carlssons skolgeografi och tyska grammatiken var sönderlästa och blivna till
lösbladssystem. Till slut inhandlades ännu en tysk grammatik antikvariskt. Detta kan vara
något för er, sena tiders barn, att begrunda. Vi höll ihop och bodde ihop, och så fort någon
slutat skolan och fått ett arbete, fick han eller hon lämna varenda öre till den gemensamma
kassan. Var det något, man absolut behövde, fick man ta pengar där och noggrant skriva upp
vad man köpt. En gång hade jag tagit fem öre och köpt en bunt hårnålar. När storebror på
kvällen granskade kassan, och såg vilken lyx jag kostat på mig sa han: "Du kunde väl gått ut
på gatorna och letat. Där ser man ju ofta tappade hårnålar. Och slösa inte på detta sätt."
Släktingar, särskilt en morbror, som var lärare på Manilla dövstumskola, hjälpte oss med lån,
som så småningom återbetalades. Det var hårda tider och man hade knappast livets nödtorft.
Mina bröder fick plats på bank, så fort studentexamen var avklarad. Men de vantrivdes med
yrket och längtade efter att få studera . Två av dem lyckades få statens räntefria
studielån. Med hjälp av dessa pengar och privatundervisning av läroverskselever och ett och
annat stipendium lyckades de klara sina examina. Vi höll familjeriksdag då och då och
bestämde, hur vi skulle ha det. Alla måste betala hem allt, de förtjänade under fem år efter
skolans slut. Vi kallade det för "de fem straffåren". Sedan blev var och en fri från allt ansvar
för de yngre syskonen. Jag tror inte, att jag ägde en egen portmonnä, förrän i tjugoårsåldern.
Eftersom jag inte hade några egna pengar, saknade jag den inte. Till slut hade vi klarat fram
alla till skolans slut. Därefter fick var och en låna av privatpersoner för att finansiera vidare
studier. Statliga lån fanns ju inte på den tiden på samma sätt som i dag. Flickorna fick inte ta
studenten. Det var inte vanligt då. Det var bara pojkar, som skulle kostas på. Flickorna fick
nöja sig med flickskola. Min yngsta syster skrevs först in i första ringen i gymnasiet. Då hon
lämnade sin ansökan till rektorn , som tidigare hade varit lektor på katedralskolan, sade
denne: "Inez Areskoug, är du släkt med Areskougarna på Katedralskolan? Finns det fler eller
är detta den sista ättlingen av en frejdad stam?" Inez gick bara ett år på gymnasiet och kom
sedan in på Folkskoleseminariet i Stockholm. Det ansågs av familjeriksdagen, att det gick
fortare att få ett bra yrke genom att bli lärare. Det var ett yrke, som nästan låg i släkten.
Sex av oss ägnade sig åt läraryrket. Min äldste bror blev tidningsman och blev så småningom
redaktör för Helsingborgsposten. En broder, Ivan, emigrerade till Amerika. Mor, mostrar, och
morbröder hade varit lärare. Två av mina bröder var förutom lärare också språkforskare. De
ägnade sig åt dialekt- och ortsnamns forskning. På somrarna samlade de in gamla ord genom
att intervjua äldre människor på landet. Min tvillingbroders doktorsavhandling, en bok tjock
som en bibel, handlar om sydskånska folkmål. En gång, då bröderna fått tag på en gammal
gumma, som talade en ålderdomlig dialekt, frågade hon plötsligt: "Vad är det han skriver?"
Min bror förklarade då, att hennes gamla ord skulle skickas till landsarkivet i Lund. Gumman
tystnade tvärt och sa :"Jag ska inte säga ett ord mer. Mig ska inte de lärda herrarna i Lund ha
att skratta åt." Så det blev att uppsöka andra gamlingar och muta dem med snus eller
karameller till att smörja munlädret med. Dessa båda språkforskarbröder höll hela sitt liv
brevkontakt med varandra. 20- 25 -sidiga brev växlades mellan dem och det mesta
avhandlade språkfrågor.

Själv var jag efter genomgången flickskola först anställd i bokhandel i fyra år. Sedan lånade
jag pengar av min morbror och utbildade mig till folkskolelärarinna. Mitt första lärarår
tjänstgjorde jag i en ödeskola i Göingebygden. Där var det mycket naturskönt men ödsligt.
Naturen var underbar. Jag minns en vacker vårdag, då jag hade famnen full av liljekonvaljer.
Det var en fin upplevelse för ett stadsbarn. Skolan låg mycket avlägset. Jag fick gå en halvmil
för att komma till närmaste affär. En mörk vinterkväll, när jag gick hem från affären, med
händerna fulla av paket, ramlade jag plötsligt över något stort och mjukt och varmt föremål.
Det var beck mörkt, och jag såg inte kon, som lagt sig tvärs över vägen. Bostaden var kall och
ogästvänlig. Mjölk och ägg frös i skafferiet. Jag har aldrig förr eller senare kunnat skala ett
rått fruset ägg och hålla det i handen. Råttorna sprang kors och tvärs i kök och skafferi. Jag
trivdes ändå bra. Människorna i den avlägsna Göinge-bygden var snälla och gästvänliga. Jag
var med på kalas ute i gårdarna. Barnen var snälla och tillgivna. När jag efter ett år slutade där
och skulle avtackas på examensdagen, sa en skolrådsgubbe: " Det är synd , att denna lärarinna
skall sluta här, hon som har varit så barnslig". Det stämmer nog. Jag har alltid älskat barn, och
det är ju en förutsättning för att man skall trivas med läraryrket. Men på den tiden var de
flesta ungar goa och rara och lätthanterliga. Jag tror inte, att jag skulle klara av det yrket i
dagens skola.

Jag flyttade från Göinge till Göteborg, och det blev min stora lycka, för där träffade jag min
Gunnar, som har förljuvat mitt liv. Av den dystra, fattiga och komplexfyllda tösen har blivit
en gammal lycklig glad pensionär, mormor och farmor till sex gulliga pojkar med charmiga
föräldrar. Läraryrket går i arv. Båda våra barn är lärare och likaså vår svärdotter. Flera
syskonbarn har valt läraryrket. Min tvillingbror Hugos två döttrar tjänstgör vid samma
läroverk, där deras far var lektor. På lärarrummet får de höra roliga historier om sin mycket
originella och humoristiske fader. Vi är tre syskon kvar av barnaskaran, och när vi träffas
skrattar vi åt gamla barndomsminnen. Trots stora studieskulder har vi dragit oss fram och fått
det ganska bra på gamla dagar. Det var ju en hederssak att betala tillbaka lånade pengar. När
min yngste bror, Gunnar, gjorde sista återbetalningen, till en morbror, som mot ränta lånat
flera av oss pengar, skickade min bror med 50 kronor extra för alla utlägg, som morbror haft
för brevpapper och porton o.d. Morbror blev förnärmad och sände pengarna i retur. Gunnar
kunde inte ta emot något gratis utan ville återbetala allt. Under mitt första år som lärarinna
skickade jag, då han var fattig student i Lund, till honom en femma och skrev, att han skulle
ta med en flicka på bio och på så sätt fira valborgsmässoafton. Den andre maj kom femman i
retur med tack för lånet och en upplysning om att han inte tog emot några allmosor. Stolthet
in absurdum! Men det har varit stor sammanhållning mellan oss syskon, och vi hart umgåtts
flitigt. Nästan varje sommar nu på äldre dar försöker jag att göra en vallfärd till mitt älskade
Österlen. Rötterna drar, och jag längtar till Österlens dalar. Jag har halva mitt hjärta där. Den
andra finns i Göteborg, där jag bott i mer än 50 år och upplevt kärlek och värme från mina
barn och deras familjer och där jag har många vänner.
Göteborg i december 1985
Ingeborg Areskoug Ewaldz
(Namnteckning)

Åter till innehållsförteckning historia