Äldste kände stamfadern Magnus (Måns) levde redan i första början av 1600-talet.

Ovisst är, huruvida släktnamnet bars av honom eller antogs av hans son. Många spekulationer har funnits om denne man. Troligt är att han var jordbrukare utan att själv äga någon jord. Några menar att han varit anställd av någon dansk storgodsägare såsom förman. Det har sagts att han skulle arbetat på någon gård i Araskoga by i Brandstads socken i Skåne. Ortsbefolkningen där anser dock att det aldrig funnits någon gård, som varit tillräckligt stor för att kunnat försörja en "ladufogde". Inga handlingar finns, som vare sig kan bestyrka eller avvisa en sådan tanke.

En annan icke bestyrkt tanke har varit att han skulle ha varit knuten till slottet Areskov på Fyn i Danmark. På 15-1600-talen ägde den danska högadeln stora gods med många underlydande gårdar. En slottsherre kunde mycket väl ha haft Måns som "inspektor" på någon av sina gårdar. Vi vet inget heller om familjen kring Måns med undantag för sonen Oligerus.

Denne omnämnes för första gången i en förteckning på elever i Lunds katedralskola. Detta tyder på att hans hem sannolikt låg i Skåne och inte i Danmark på andra sidan Öresund. Han visade sig tydligen ha studieintresse och gavs därför (troligen på bekostnad av någon förmögen person) möjlighet att studera till präst. Efter examen i skolan i Lund flyttade han 1652 till Köpenhamns universitet( Universitetet i Lund tillkom först 1666-68) för slutliga studier för prästämbetet. Han prästvigdes i Lunds domkyrka den 6 maj 1657 för Simrishamns pastorat.

Freden i Roskilde den 26 feb 1658 innebar att Skåne formellt blev svenskt. Genom överenskommelsen i "Malmö recess" 1662 fick de tre högre stånden tills vidare behålla sina gamla privilegier. Den unge kyrkoherden Oligerus får 1664 sitt porträtt målat. Denna målning finns i Simrishamns kyrka. Det församlade prästerskapet enades vid ett möte i Malmö 1681 att hos konungen hemställa om uniformitet i gudstjänstlivet (d.v.s. svensk)

Kyrkoherden Oligerus låter 2 år senare 1683 sig avmålas. Porträttet går i arv och förvaras av släktens huvudman. Ytterligare ett porträtt lär finnas i Göteborgsfamiljen Falcks ägo, men om detta vet föreningen inget.

SLÄKTKRÖNIKA
Detta är upptecknat som ett koncentrat av under årens lopp gjorda släktforskningar av
Gunvor Areskoug Grahnberg, Helsingborg,

Skåne under 15- och 1600- talen.
Det skånska landet har genom århundradena hett åstundats av både svenskar och danskar. Det har styrts av svenska kungar, danska kungar och danska drottningar. Några av dessa har samregerat de nordiska länderna. Krigen har varit många. Man har ömsom förklarat krig i sedvanlig ordning, ömsom avvaktat lämpligt tidpunkt att kasta sig över den för tillfället härskande makten.

Skåne har inte alltid varit krigsskådeplats under dessa sammanstötningar men under 15- och 1600- talen var invasionerna många. Under första delen av 1600- talet var Skåne danskt. Det trettioåriga kriget rasade då som värst ute på kontinenten. Gustav II Adolf gjorde i början av seklet ett härjningståg i östra Skåne.( Sverige inträdde inte i storkriget förrän betydligt senare )

Efter freden i Knäred 1613 blev de svenska planerna på att varaktigt erövra de skånska provinserna ( Skåne, Blekinge och Halland ) mera fasta och utarbetade. Under 1640- talet var Skåne krigsskådeplats och genomkorsades av både danska och i synnerhet svenska trupper. Befolkningen tvangs till såväl leveranser som arbetsprestationer åt båda arméerna. Extra skatter skrevs ut. Det plundrades och byar och gårdar ödelades. Detta bidrog till att skapa motvilja mot krigsfolk och särskilt de svenske, då man inte fann någon skillnad i truppernas beteende.

Freden i Roskilde kom 1658 och Skåne skulle bli svenskt. Men striderna blossade strax upp igen. Nya freder slöts men först efter Karl XII:s död och de olika fredssluten i början av 1700- talet (1719-21 ), blev det äntligen lugnt härnere. Det var alltså knappast några idylliska förhållanden, som rådde i Skåne och Simrishamn, där vår släkts första kända medlemmar levde.


Vad livnärde man sig på i Simrishamn?
Under 11- till 1500-talen bidrog det rikliga sillfisket till gynnsam utveckling av Simrishamn som under Hansans beskydd blev en betydande hamn- och köpstad. Sillfisket gick emellertid tillbaka, det rovfiskades även på den tiden, samtidigt som Hansans makt försvagades. Detta gjorde att hamnens betydelse avtog, men fortfarande var exporten av spannmål och hästar till Bornholm och tyska Östersjöhamnar av betydelse.


Under Christian IV:s regering beviljades staden 3 års skattefrihet samt 500 bokstockar från kronoskogen för att förbättra hamnen, men, när svenskarna redan året därpå ockuperade Skåne avbröts arbetet med utbyggandet, Pesten härjade 1655 och ryckte bort 2/3 av stadens befolkning. Handeln och sjöfarten låg därefter nere i årtionden och 1661 fråntogs staden sina rättigheter som stapelstad. Handelsförbindelserna med danska och tyska hamnar avbröts, och staden lyckades med svårighet hävda sina rättigheter till oinskränkt inrikes sjöfart.

Mot slutet av 1600-talet utvecklades en livlig utskeppning av spannmål till Blekinge, nyanlagda örlogshamnen i Karlskrona, och omkring sekelskiftet 1700 var sjöfarten åter betydande. Skansar anlades för att skydda hamnen, men vad hjälpte det, när snapphanarna kom från landsidan och brände allt som fanns i hamnen.

Tre stora bränder i början av 1700-talet ödelade stora delar av staden. Trots olyckorna gav borgerskapet ej upp, utan sökte stöd hos myndigheterna för att förbättra hamnen och därigenom sina utkomstmöjligheter. Under hela senare delen av 1700 talet var handelssjöfarten på skånska kusten åter betydande.


Uniformitet.
Efter freden i Roskilde var den svenska inställningen att det skulle bli en verklig inkorporering och likformighet med det övriga landet d.v.s. uniformitet. Allt danskt skulle ersättas med svenskt såväl gudstjänstliv som tänkesätt och kulturliv. Det var en enorm uppgift. Man hade visserligen en viss erfarenhet från Halland,som hade blivit svenskt 13 år tidigare, men skillnaden var ju den, att Skåne alltid haft mest kontakter väster- och söderut, medan Halland även haft god kontakt med de svenske.


Skånska adeln var nära lierad med sina danska bröder. Deras privilegier var goda. Prästerna var danska. Prästerskapets ställning som uppfostrare och opinionsbildare, skolan gick helt i kyrkans regi, var obestridd såväl i Danmark som i Sverige. Svenskarna räknade därför med att prästerskapet skulle kunna göra värdefulla insatser i försvenskningsarbetet, men man gick varsamt fram.

Tills vidare fick skåningarna rätten att leva efter sin gamla lag och sina gamla privilegier, om det bara inte stred mot Sveriges fundamentallagar, Malmö recess 1662.

Det gamla domkapitlet i Lund ersattes med ett konsistorium efter svenskt mönster. Man tillsatte svenska borgmästare och svenska präster. Man uppmanade svenska adelsmän att bosätta sig i Skåne för att på detta sätt nå sitt mål. Det gick emellertid mycket långsamt och på 1680-talet blev det hårdare metoder. Därvid kom många präster av den gamla stammen i kläm.

Den gamle danske biskopen Winstrup ersattes nu med en smålänning Canutus Hahn. Denne varnade under en visitationsresa alla präster för otrohet mot den svenska kungen. Det är ej underligt att prästerna blev villrådiga. De kunde knappast förutse vem som till slut skulle utgå med segern. Hahn tillhöll dem att använda den svenska katekesen och tillse att den svenska A B C-boken nyttjades vid klockarens undervisning av de unga. Efter ett möte i Malmö 1681 beslöt det där församlade prästerskapet att hos den svenska kungen anhålla om "uniformitet i gudstjänstliv och skolundervisning".

Ståthållare Ascheberg antydde i sin mötesrapport, att "prästerskapet mjuknat först när jag vid slutet av detta möte med en måltid fägnade och trakterade". Simrishamn inköptes en svensk katekes samma år (1681) för 18 öre enligt en anteckning i kyrkans räkenskaper, som är förda med stor noggrannhet och proper stil.


Herr Holger.-STAMFADERN
Vi vet ej med säkerhet varifrån denna Simrishamns kyrkoherde stammar.

Hans föräldrar bodde troligen i Skåne, fadern skulle ha varit ladufogde, kanske i Araskoga by, Branstads socken i Färs härad. Och det är inte orimligt att antaga, att fadern av någon medlem av adliga släkten Bille, från familjegodset Areskov på södra Fyen, erbjudits tjänsten som ladufogde för någon eller några av denna mäktiga släkts skånska besittningar.

Det följande är däremot bekant: Första gången vi finner något skrivet om den blivande Herr Holger, är uppgiften att han är elev i Lunds skola. Detta tyder på att han kom från Skåne och inte från ex Jylland. Troligen började han där vid 10 eller 11 års ålder, Stiftsstädernas skolor var 5-klassiga, men man flyttades inte upp i högre klass förrän man inhämtat stipulerade kunskaper. I de högre klasserna skedde undervisningen på latin.

Han inskrevs sedan som 18-åring vid det närmaste universitetet det i Köpenhamn, där han enligt tidens sed registrerades under det latiniserade namnet Oligerus Magni Arreschowius.  Lunds universitet tillkom först 1666.

 
I maj 1657 promoverades han i Lund till kyrkoherde i Simrishamn och Järrestad. Han var då 23 år gammal . Hur han kände sig då vet vi inte men kan möjligen gissa att han var fylld av förtröstan och samtidigt mycket orolig. Det var krig och ett år före freden i Roskilde. Danske kungen gjorde samma år ett besök i staden, som härjats av pesten 2 år tidigare.

Holger gifter sig ganska snart med Susanna. Det första barnet föds 1660 i bostället strax söder om kyrkan. 1750 är hans sonsöner Holger och Lars ägare till tomterna 3a och 3b i 1:a kvarteret. Enligt traditionen kallades han en kvart före gudstjänsten till kyrkan av prästaklockan eller " Tinkan ".

 Enligt räkenskaperna hyrde han loftet för 1 riksdaler per år. Man finner också där att han såg till att kyrkan lövades till pingst och midsommar med ett helt lass löv. Hans inkomster eller lön bestod av: dels 1/3 av tiondet, dels avgifter vid lysning, vigsel, barndop, kyrktagning m.m. Det var inte särskilt jämna inkomster. Vid 30 år ålder lät han måla sitt porträtt, vilket torde vara ovanligt för en så ung prästman. Han är på detta porträtt inte precis vacker, men ser ut att veta vad han vill och det kunde säkert behövas i dessa tider. Tavlan fanns länge i sakristian där den kunde ses vid ett besök 1929.

1671 kommer till staden en dansk vid namn. Peder Mörck. Denne avlägger tro- och huldhetsed till Svenska Kronan och Magistraten i Simrishamn, och börjar handla med allt möjligt mest spannmål. Han var duktig, maktlysten och svenskhatare, som trodde att Skåne åter skulle bli danskt, samt konspirerade med snapphanarna.

Dessa intog också staden, jagade bort den svenske borgmästaren, Hendrik Johansson, och terroriserade invånarna i månader. Ingen förutom två, kyrkoherden och hans son, visste att Peder Mörck låg bakom och dessutom tjänade grovt på det lönande kaperiet i Hanöbukten. En dag sitter kyrkoherdesonen, den 16- årige Måns och fiskar, då några skepp ankrar på redden. En båt med svenska officerare från Stralsund närmar sig och efterfrågar läget. Staden är full av snapphanar, säger pojken. Båten försvinner men istället kommer Peder Mörck och hans anhang ursinniga störtande. De slår pojken i järn och skickar honom till Kristianstad, som just då är i danskarnas händer. " Därifrån kommer du inte med lifvet " lovar Peder.

En annan gång, då herr Holger tagit sin tillflykt undan några fulla snapphanar till vapenhuset, kom Peder Mörck av någon underlig anledning också dit. Strax därpå kommer borgmästaren Hendrik Johansson med svenskt krigsfolk. Herr Holger ser med häpnad hur snapphanarna lyder Peder Mörck och flyr bort så gott det går undan förintelsen. Strax därefter en lördag är det skriftemål i kyrkan. Peder Mörck kommer in och vill skrifta sig. Herr Holger förmanar honom ,varvid Peder rusar upp med stort buller och skriker: "og det skal en saadan skielm sige maj paa". Herr Holger kallar församlingen till vittne på att han blivit överfallen i sitt ämbete. Då Peder därefter frågar om herr Holger vill "förvisa honom från skriftestolen" svarar denne, att det vill han inte, men enligt sitt "embete måste han förmana". Den mäktige sätter sig neder och herr Holger kan fullgöra sitt embete. Kyrkoherden stämmer emellertid den mäktige rådmannen och handelsmannen för hemfridsbrott i kyrkan. Skandalösa scener utspelas nu inför rådhusrätten. Peder Mörck kränker både borgmästare och präst så hårt, att de båda gör gemensam sak och för målet vidare till högre rätt. Peder har det svårt efter prästens vittnesmål, men som vi vet klarar han sig i alla väder.

Den svenske borgmästaren gör inte alltid gemensam sak med herr Holger, utan anmäler honom dagen före julafton några år senare. Han hade i sin predikan en dag i oktober klagat över att hans barn voro satta i skatt i staden. Han sade "med hårda ord att Guds straff skulle komma öfver dem och deras hus, som således den skatten har påbordat, det han stadelig Gud bedia skulle afton og morgon så länge han stod på benen." Borgmästaren erinrar om, att dessa barn brukar borgerlig näring, Måns var då 23 och Mats 18 år, och skall betala skatt till Kronan. Han begär samtidigt att Herr Holger må "imponeras" att bruka svenska ceremonier och altarbok och ej använda danska språket vid altaret eller vid dop.

Nu gällde det kort sagt uniformiteten och herr Holger var dansk. Det blev rannsakning inför trenne prostar som sed var. Herr Holger inger då en försvarsskrift, som i sin måttfullhet och värdighet länder honom till all heder, som man sade. Han påpekar att borgmästaren själv ej varit närvarande utan hört det hela i förvanskad form. Han hade själv i 28 års tid " betient denna christlige församling och jag treder op på min prädichestool icke obetenkt, langt mindre fuld eller drucken". Han har sagt att många av hans åhörare resterar med sitt tionde och han ville slippa att som "forledet aar lade mit bud löba omkring och kräfva den". Han säger att de vill "giöre sig megtig öfver hans fattiga hus" och låtit honom lämna pant för sin sons skuld genom att ta kläder från hans hus, vilket inte ens snapphanar eller krigsmän gjort förut.

Vad det beträffar uniformiteten, har han försökt göra så gott han kan men klagar över att hans syn slår så "fejl" att han inte utan glasögon kan läsa medelmåttig stil, varför han måste memoriera. Vid rannsakningen stod vittne mot vittne. Borgmästaren säger emellertid att herr Holger brukat danska "vid dopet som altaret, då sakramentet är administreret" men erkänner "att dhet i öfvrige på predichstohlen och framför" skett enligt den svenska altareboken.

Det hela slutade så med att allt skulle vara glömt och den forna vänskapen återupprättad. En annan gång klagar kyrkoherden på att fiskarna skyllde på "sit fiskerij" då de försummade gudstjänsten och ber magistraten att ta dem i upptuktelse. Han anmärker på att skolmästaren ej fått de 10 rd smt, som afstået för fruepredichen.

Kyrkoherden avbildas första gången på en målning daterat 1664 ,som äges av församlingen. Denna har 1972 renoverats på bekostnad av Martha Areskougs och hennes makes Hugo Pihl.

Han låter sig 1683 än en gång avmålas. Ett signerat original har alltid funnits kvar i släkten och går i arv till äldste sonen i släktens huvudgren. (Enligt obekräftad uppgift äger en Erik Falck i Göteborg ytterligare ett original.) Tavlan visar oss en myndig 1600-talsprelat med fast, klok och humoristisk blick - den siste danske och samtidigt den förste svenske prästen i Simrishamn.

Han hade många goda sidor och skänkte bl a en ljuskrona till kyrkan. Dödsdagen känner vi ej till men den bör ha inträffat i slutet av 1687. Hans stoft vilar under kyrkogolvet. (Hans efterträdare blev en svensk präst, svärson till Peder Mörck)

Om herr Holgers hustru Susanna vet vi inte så mycket. Hennes bouppteckning från den 11 juni 1702 finns emellertid bevarad. Ur den kan man få en föreställning om vad som fanns i ett prästhem på den tiden.

Också på den tiden måste man se upp för myndigheterna. Det finns antecknat att sonen Jöns två år efter moderns död begärt att bli befriad från att betala 11 dlr smt, som magistraten i Simrishamn fordrade för hans salig moders lik. Detta beviljades i enlighet med Kungl Maj:ts resolution 1664, att prästerskapet beviljats fri jord och fria klockor för sig och sina anhöriga.

Herr Holgers barn.
Inget av Holger Arreskows barn blev präst.

Två av barnen dog ganska små, enda dottern vid sju års ålder och sonen Erik vid 13. De återstående fyra sönerna blev alla köpmän i Simrishamn. De två äldste Måns och Mats avlägger borgared som på den tiden var nödvändig för att få idka egen handel. Om de övriga gjort detsamma är ej känt. Före den mer utförliga redogörelsen för Måns, den äldste sonen, och hans efterkommande kommer här något om de andra sönerna.

Mats (1665 - 1702 ) hade avlagt borgared och blev förutom handlande även maltgörare. Han bodde i nr 14 i 2.kvarteret och var gift med Maria Bagge och får med henne tre barn.

Mats dog redan 1702 innan moderns bouppteckning var klar. Bröderna blev förmyndare för änkans omyndiga barn och minsann anmäler de inte för Magistraten att hennes syster Engela tillåtits att "föra största dispositionen i huset" henne själv och barnen till förfång ( 11/6 1706 ). Kanske var det då hon gifte om sig med rådman Gustaf Hammar. Denne står sedan som ägare till fastigheten där också styvsonen Lars, som blivit tullnär, tidvis bor som "ibo".

Om de andra två barnen en son och en dotter vet vi intet. Jöns gick i skola i Lund. Han är antecknad som köpman i Simrishamn 1704. Troligen har även han avlagt borgared. Måhända har han varit gift. Han står i mantalslängden för fastigheten i 1. rot. nr 19. Anteckning finns att han omkommit under en sjöresa till Blekinge.


Stamfadern för
YNGSTA HUVUDSTAMMEN
den yngste sonen -
Vilhelm eller Welam ( f. före 1670 ) bodde kvar i Simrishamn.

Det sägs i ett protokoll, att han varken kunde läsa eller skriva. Han kanske samarbetade med sina bröder som handlande. Vi vet intet om hans hustru. De efterlämnade en son Matthias, som först bodde i Simrishamn, blev sedan guldsmedsmästare i Kristianstad , men flyttade senare till Ystad. Där gifte han sig och skaffade egen fastighet. En kalk av hans hand finnes bevarad i Stora Herrestads kyrka. Av hans åtta barn nådde endast en mogen ålder. Denne blev skräddarmästare i Ystad liksom sonen och sonsonen. Några nutida ättlingar tycks inte finnas.


ÄLDSTA HUVUDSTAMMEN
härstammar från
Måns ( 1660- 1728 ) - den äldste sonen- som gifte sig 1683 med Karena Carstensdotter från Ystad. Han avlade borgared 1685 och blev förutom handlande i Simrishamn även ledamot i "Kemnersrätten" den närmaste "instansen" under rådstuvurätten.

År 1706 bebodde han fastigheten Kocken 23. Att han var en man av betydelse framgår av att han fått sin gravplats i kyrkans kor. På den vackra gravstenen, som nu hänger i kyrkans vapenhus, betecknas han enligt tidens sed som "ähreboren och wählförnäm" och hans hustru "ähreboren och gudfrucktig".

Makarna hade åtta barn. Äldsta dottern Barbro ( 1684- 1753 ) gifte sig med Lorentz Meijn, som var handlande och ilitterat rådman (ej jurist men vald av borgerskapet). Paret bodde i numera Samuelska gården där tyskarna en gång haft ett kapell. De hade inga barn. Att döma av bostadens belägenhet och de vackra gåvorna till kyrkan hade de det bra ekonomiskt. Dopfuntens vackra baldakin och därbakom den vackert bemålade kalkstensreliefen bär syn för sägen. Dopfunten flyttades till sin nuvarande plats 1699. Enligt dopböckerna från denna tid var fru Barbro en flitigt anlitad gudmor!


Stamfar för den
ÄLDSTA ELLER FÖRSTA GRENEN
blev sonen Holger ( 1690- 1752 ) liksom fadern köpman. Han gifte sig ganska sent först med Cecilia Paradis och därefter med Margareta Persdotter Sture.

Han fick åtta barn av vilka fyra avled i späd ålder. Döttrarna Barbro och Dorothea flyttade till Ystad. Den yngsta sonen Peter ( 1742-1815) blev gästgivare Stiby . Den äldste sonen Magnus( 1733 - 1798) stannade i Simrishamn och blev där en betydande handelsman och ilitterat rådman. Enligt en anteckning i Ystad skall han ha varit Simrishamns rikaste man. Förmögenheten placerade han till stor del i fastigheter både i Simrishamn och på landet. Det var då han förvärvade Karlaby- gården i Vemmerlöv, Stiby gård i Stiby, Tommarps gård i Tommarp och Viarp i Simris. Av dem stiftade han det Areskougska fideikommisset i ett testamente, som vann laga kraft 1797. De olika köpen gjordes mellan åren 1768 och 1784.

Magnus gifte sig först med Ludowica Sjöbohm, vars fader var handlande, och efter hennes död med Ulrica Pletz, vars fader ägde fastigheten bredvid. I det första giftet föddes sex barn av vilka fyra dog i tidig ålder. Dottern Engela ( 1758- 1801 )gifte sig med en medlem av den kända köpmanssläkten Ovenius, köpmannen Nils Peter.

Den ende sonen Holger (1768- 1847 ) flyttar till Ystad och blir efter faderns död 1798 förste innehavare av fideikommisset. Han stavar namnet Areskoug och från honom stammar Ystads- Areskougarna .Se fortsatt redogörelse nedan.


ANDRA GRENENS
stamfar Hans ( 1691- 1737 )- Måns andre son- var också köpman i Simrishamn. Han gifte sig med Anna Paradis och var troligen svåger med sin broder Holger.


TREDJE GRENENS
stamfar Casten ( 1693- 1752 )återfinnes som köpman i Ystad.

Hans efterkommande flyttade åt olika håll och många av dem hamnade i Kalmar. Carl Areskog ( 1834- 1890 ) blev kyrkoherde i Glömminge på Öland. Om sin älskade ö skrev han "Boken om Öland". Vid släktmötet i Kalmar sade hans son, vår ciceron, Tandvårdsinspektören Nils Areskog att man förr sade att "vänder man om en knut tittar alltid en Areskog ut".


FJÄRDE GRENENS
                                                                                                                                                                                stamfar Severin eller Sören ( 1695- 1738 ) fick med sin hustru Anna Chr. Hagerman bl.a. sonen Lambrecht. Han dog endast 29 veckor gammal och hans minne har hugfästs med en mycket vacker gravsten, huggen av Lambert Appelgren, en berömd stenhuggare. På grund av det ovanliga namnet har det spekulerats, om det funnits något samband, men detta har inte kunnat verifieras. Ett dopvittne hette emellertid Lambrecht.

Om Sören vet vi att varit i delo med Peder Mörcks släkting Magnus Wallin. Ett festligt protokoll om händelsen finns bevarat. Lars ( 1697 -1756 ) var köpman i Simrishamn. Han levde troligen ogift.


FEMTE GRENENS                                                                                                                                                                                 stamfar Carl (1698- 1771 )var handlande samt guldsmed i Simrishamn tillhörande guldsmedsembetet i Malmö. Han ägde och bebodde huset i 2:a kv. nr 45 samt var gift med Elisabeth Juliana Erhard med vilken han hade sju barn. Två av sönerna Måns och Peter Erhard gifte in sig i familjen Ovenius. Det kan här vara intressant att notera hur det hette, att "di rike" Areschougarna genom många ingiften i släkten Ovenius, stärkte sitt handelsvälde i Simrishamn.

Nedanstående uppgifter är ordagrannt hämtade ur Börje Hanssons doktorsavhandling "Österlen"                                                         under rubrikerna: "Centripetala social-ekologiska tendenser mellan storköpmännen" och "Ståndspersoners kläder och bohag".
"Spannmålshandeln i Simrishamn dominerades i slutet av 1700 -talet av familjerna Areschoug och Ovenius. Den förra härstammade från en prästman i staden på 1600 -talet och den senare hade varit bosatt i Simrishamn sedan förra delen av 1700 -talet. Genom talrika ingiften hade de båda familjerna kommit att bilda en enda släkt.

 
Änkan Christina Areschoug f. 1749 bedrev i egen person Handelsrörelse på 1790 -talet. Hon var född Ovenius. Hennes son Johan 1770-1825 äktade en Dorothea Ovenius född 1782. Gamle handlanden Magnus Carlsson Areschoug 1730- 1806, som för övrigt innehade gården närmast nordost om tullbommen, var gift med Maria Christina Ovenia, död 1794.


Deras dotter Anna Margareta född 1760 gifte sig med storhandlaren Hendric Terning Ovenius, 1757- 1817. Det sistnämnda parets son Terning Magnus Ovenius 1787-1827 äktade Engela Petronella ,född Areschoug 1804-1857. Hon var dotter till spannmålshandlaren Carl Areschoug 1771- 1808 i hans äktenskap med Lovisa Ovenius 1778-1850.


En förmodad bror till Hendric Terning Ovenius hade även varit gift med en Areschoug. Hon hette som änka Engela Ovenius 1758-1801 och var mor till Lovisa, gift med ovanstående Carl Areschoug.


Magnus Carlsson Areschougs och Maria Christina Ovenius' son Hendric A. 1758-1818 hade en dotter Anna Maria , som gifte sig med handlanden Henrich Ovenius.( Detta är tyvärr fel. Hendric och Anna Maria var syskon. Hon var född 1760.)


Handelsmannen Petter Erhard Areschoug slutligen, som dog 1795 var gift med Christina Catarina Ovenius. Deras son var ovannämnde Carl Areschoug. De fem största och mest välbelägna gårdarna i Simrishamn tillhörde familjerna Areschoug och Ovenius.


Ståndspersoners kläder och bohag
Hustrun till handlanden Hendric Areschoug i Simrishamn, fru Johanna Christina född Hagström, som dog 1792, hade burit gångkläder av relativt kostbara tyger. En grön klänning av sidentyg samt en hellång kappa av violett sidensars med vitt skinnbräm voro de dyrbaraste plaggen i hennes garderob. En sliten svart " Pou de song klänning nya dräkten " bör också ha ställt sig dyr, när den var ny. Den gröna sidenklänningen värderades till 10 riksdaler vid bouppteckningen, medan de finaste plaggen i en bondhustrus kistor brukade nå ett värde på mellan två och tre riksdaler. Fru Areschoug hade en kaffekanna av silver, som värderades till trettiotre riksdaler, vilket motsvarade priset på en halv bondgård eller hela kreatursbesättningen hos en välbeställd bonde.

" Ur:" Storköpmännens kapitalanvändning:

Ett karakteristiskt moment beträffande spannmålshandeln sådan den bedrevs i Simrishamn var som påpekats, att köpmännen måste lagra stora mängder säd, vilka de köpte av bönderna mot kontant betalning i varor och pengar. Detta var givetvis en fördel för lantmännen, vilkas utrymmen var mycket begränsade och vilka dessutom ej hade möjlighet att låta sina överskottsvaror förränta sig genom lagring.

I detta hänseende utgjorde handelsgårdarna i staden som ekonomiska enheter en mångdubblad förstoring av bondgårdarna. I de förra lagrades inte bara allt det man behövde för storhushållets egen konsumtion under stor del av året utan dessutom hela överskottet från distriktets bondgårdar samt de grova handels- och kramvaror, som skulle försäljas till landsbygden. I synnerhet uppskovet med avsättningen av spannmålen fordrade stora kapitaltillgångar.

I ett särskilt undersökt fall, vilket av jämförelser att döma och med hänsyn till att det avsåg en större handelsgård under fullt normal verksamhet - det var hustrun som hade dött - torde det ha representerat det normala, uppgick värdet av den 15 maj lagrad spannmål till 1307 Rdr eller 46 % av det mobila boets totala värde. Hela handelsgården, där magasinen ingingo som en betydande del, värderades till 600 Rdr eller tio gånger värdet av en välbyggd bondgård. Därtill kom värdet på hälften av en skuta, nödvändig för transporterna. Om man beräknar, att magasinen och mälthuset motsvarar halva gårdsvärdet skulle spannmål jämte förrådshus och transportmedel för samma vara tillsammans ha motsvarat 52 % av hela boet löst och fast inräknat.

Vid samma tid kunde en på motsvarande sätt taxerad bondgård jämte inventarier värderas till ex. 220 Rdr.

Stadsköpmännens viktiga roll för spannmålshandeln framstår tydligt genom dessa siffror, liksom det oriktiga i att kalla detta slags handel för " et slags skinneri, som gör, at des idkare bliva snarare ansedda som onyttige och skadelige än gagnande medlemmar i Samhället."( Carl Carleson ). Betydliga risker voro ju även förbundna med att ha så stor del av förmögenheten samlat under ett - ganska eldfängt - tak. Detsamma gällde skeppningarna.

 Under en säsong kunde en storhandlare sända iväg spannmål till ett värde av mellan 1000 och 2000 Rdr. En enda skeppslast hade ett värde av 300-500 Rdr, motsvarande ung. 10 % av hela förmögenheten i det härovan anförda fallet. Det egentliga varulagret återigen utgjorde en ganska ringa del eller 7 % av den mobila förmögenheten. Liksom de flesta köpmännen bestod det av både kram- och grova köpmansvaror. Man får vid värderingen taga hänsyn till att förråden av dylika varor avsevärt minskat under vintern, samtidigt som spannmålslagren ökades genom böndernas succesiva uttag och leveranser. Emellertid voro handelslagren också i de flesta fall relativt små i förhållande till den inneliggande spannmålen. De innehöllo dessutom i icke obetydlig utsträckning varor som efterfrågades av andra kategorier än de pagana grupperna. Man måste därför dra slutsatsen, att en viss del av spannmålen från bönderna verkligen betalades med pengar. Dessa kontanter kunna vidare förutsättas ha delvis utbetalats av bönderna till de stadshantverkare, som utförde arbeten åt dem. Härigenom framstår storköpmännen och handelsgårdarna än mer som det centrala och integrerande elementet i hela distriktets ekonomiska liv.

Den kvantitativa skillnaden i förhållande till böndernas självhushållning framgår vidare av att storhandlarna brukade ha betydliga poster av kontanter liggande inne. Hindric Areschoug hade sålunda vid slutet av säsongen för spannmålsköp inte mindre än 400 Rdr i kassan, vilket belopp motsvarade 2/3 av den innehavda fastighetens värde. Detta var enligt de genomgångna bouppteckningarna ej något enastående. Storhandlaren ägnade sig visserligen som regel åt lantbruk. Att för den skull kalla honom bonde är enbart av ekonomiska skäl milt sagt oriktigt. Länsmannen i Gladsax Carl G Leth påtalar i en inlaga till landshövdingen 1789 att all spannmålshandel i den närbelägna staden var förenad i fyra eller fem bemedlade släktingars händer. De upprepade kusinäktenskapen mellan de båda köpmansfamiljerna, vilka under flera generationer voro bosatta i Simrishamn, visar hur utomordentligt stark den geosociala bundenheten och slutenheten kunde bli även inom en grupp av urbana individer. Den samlade kapitalbildningens och därmed arvsmomentets stora betydelse för just storhandeln kan delvis förklara detta förhållande. Jfr byalag.

Tendensen till geosocialt bunden och sluten gruppbildning torde vara ganska allmängiltig. Som ytterligare ett exempel kan framhållas den familjeliknande solidaritet, som förenade medlemmarna i såväl bönders som köpmäns storhushåll. Beträffande de senare finns det uppgifter från 1800 -talet, om att drängar och pigor i S-hamn ofta i talspråket kallades vid samma efternamn som husbonden. Detta binamn fick de sedan behålla för livet. Prosten Thulin berättar, att drängarna brukade vara ytterst måna om husets välfärd. Det förekom rentav att en dräng, som var gammal i gården visade sig angelägen om att patronens dotter skulle bli rätt och riktigt bortgift. Bundenheten vid en viss ort blev emellertid till en viss nackdel.

I jämförelse med böndernas rotfasthet voro även Areschougarnas handelsvälde i S-hamn av kort varaktighet. Det räckte i tre eller fyra generationer. Några exempel på en handelsgård eller -hus som liksom många bondgårdar gått i arv i samma släkt tre eller fyra århundraden torde svårligen kunna uppletas.

Åter till innehållsförteckningen