JÖNKÖPING 1971.08.28

 

 

ARRESKOWSKA SLÄKTFÖRENINGEN

 

 

STIPENDIERESA TILL ENGLAND

Då jag belönades med Arreskowska resestipendiet för 1971, innebar detta att jag kunde göra min planerade englandstripp mer intensifierad än vad som var tänkt.

Jag lämnade Sverige en kulen sommardag med Tor Anglia, och hade tjugofem timmars seglats innan Immingham nåddes. Då färjan var dåligt utrustad vad det gäller sällskapsspel och dylika ting, var dessa timmar händelsefattiga, och det var med lättnad man satte sin fot på Engelsk mark. Efter avklarad passkontroll vände jag kosan till järnvägsstationen för vidare transport till staden Leicester . Det Engelska klimatet var som väntat, grått, smutsigt, och framför allt dimmigt. Väl inkommem i landet, upptäckte jag dock att landskapsbilden inte skilde sig mycket från den Svenska.

Då det från början var tänkt, att jag skulle bo i en engelsk familj, var jag lite spänd på hur jag skulle lösa rumsfrågan vid framkomsten till Leicester, ty vi hade ej kunnat nå dem per telefon. Jag kom dock fram vid tolvtiden nå natten, och begav mig med två tunga resväskor ut på stan och jagade rum. Att komma till en stad för första gången, och inte känna till åt vilket håll centrum ligger, kan ha sina problem. Efter mycket gångande lyckades jag hitta ett litet hotell, som kunde hysa mig för natten. På morgonen upptäckte jag att detta hotells gäster bestod av krigsinvalider varför det kändes skönt att lämna den deprimerande miljön.

Jag hittade efter att ha frågat en ”bob” ett litet boardinghouse i närheten av centralstationen, som var humana i sina priser, men det var också allt. Det visade sig nämligen att fönstret ej gick att stänga, publika utrymmen avskyvärt smutsiga mm mm.

Jag tog i detta nu kontakt med personer vars telefonnummer jag fått , och innan jag förstod telefonens användande hade jag en, brydd tid. I motsats till de svenska, måste man trycka ner myntet i apparaten. Tids nog fick jag kontakt med The Kettles, och de visade sig mycket gästvänliga, och tog genast hand om mig, visade mig runt, samt bjöd på flertalet middagar. Det ordnades en picknick, och jag fick tillfälle bese det storslagna landskap som döljer sig bakom höga berg i Dowdale.

Då en av Kettels kamrater vore försäljare av Ollivetti, fick jag tillfället medfölja honom, som hans ”elev”, och fick på detta sätt se Engelska kontor och affärer från insidan, vilket för mig var mycket intressant. Vi passade samtidigt på att se de sevärdigheter vi passerade.

Efter mycket ringande och sökande fick jag så kontakt med den familj vi försökt nå från sverige, och jag kunde flytta från det kyliga rummet till en varm villa. Familjen Cowman underhöll mig på alla sätt, och tog mig med på sightseeing och introducerade mig för sina vänner och bekanta, vilka alla var hjälpsamma mot mig.

Dessemellan gjorde jag täta utflyckter i och omkring Leicester och besåg stadens alla kulturminnen och andra intressanta instutioner.

Ett Londonbesök var naturligtvis också planerat, och till min häpnad fann jag London vara en lätt stad, trots sin storlek, att vara turist i. Helt på egen hand vandrade jag bland Londons alla sevärdigheter, onödiga att uppräkna, och kunde tre dagar senare återvända till Leicester nöjd, men med ömmande fötter.

Den onsdag som nu inföll, var den sista på min Englands-tripp, och jag blev ordentligt avfirad av alla de vänner jag hunnit skaffa mig. På torsdagens morgon begav jag mig så åter med tåg till Immingham, och det var obeskrivligt skönt att stiga ombord, och veta, att jag skulle vara hemma inom 30 timmar. Min första åtgärd var att besöka färjans bastu, för att få känna sig riktigt ren utvärtes och invärtes.

Vid anblicken av den Svenska skärgården, sa jag mig att det varit en stor upplevelse, mycket tack vare stipendiet, men att man ej skall resa utomlands utan ressällskap

Väl hemkommen till Jönköping, såg jag mig omkring och sa:

Borta bra, men hemma i Jönköping är det i alla fall bäst.

 

Med tack för förtroendet, och med Hjärtliga hälsningar

 

Åter till innehållsförteckning