Om Arreskow

Senast uppdaterade släktboken (2017):
Arreskow Släktbok 2017.pdf

Ändringsunderlag till släktregister:
Ändringsunderlag till släktregister.docx

Stadgar version 2005:
Stadgar för Släktföreningen.pdf

Föreningen har i dagsläget (2020) tio stycken hedersmedlemmar:

1: Erik, 5:e grenen för sitt samlande av glas och tenn, vilket senare donerades till flera museer. Bland annat visade Erik samlingarna vid släktmötet i Stockholm 1975. Erik gjorde genom sina gärningar släktnamnet känt och valdes till vår första hedersmedlem. Han donerade c:a 20 böcker med titlar skrivna av Areschougare samt handlingar om släktingar. Erik avled 1983-12-23.

2: Ingeborg Ewaldz 1:a grenen för sitt arbete med släktföreningen och forskning om släkten. Ingeborg höll flera intressanta föredrag på våra släktmöten och har bland annat skrivit en krönika i släktboken. Ingeborg avled 1995-04-22.

3: Sigvard, 1:a grenen. Eldsjäl under en lång tidsperiod för uppläggningen av nya släktboken. Utnämndes på släktmötet 1966 i Uppsala. Sigvard avled 2006-06-24.

4: Gunilla, 5:e grenen för ett utomordentligt arbete med att texta släkttavlan 1962 samt komplettering 1990. Utnämndes på släktmötet 1966 i Uppsala. Gunilla avled 2013-01-10.

5: Inga-Greta, 5:e grenen för förtjänstfullt arbete som ordförande under åren 1984—1996. Inga-Greta har arbetat i styrelsen sedan 1962, bland annat som kassör och ordförande. Härutöver lägger Inga-Greta ner ett stort intresse och engagemang även utanför styrelsen till stöd för oss som idag ingår.Utnämndes på släktmötet 1966 i Uppsala.

6: Nils-Holger, 3:e grenen för sitt mångåriga engagemang i föreningen såväl som medlem och styrelseledamot. Utnämndes på släktmötet 2005 på Öland. Nils-Holger avled 2010-07-20.

7: Are, 5:e grenen för sitt mångåriga stöd till Heribert i hans forskning om släkten Arreskows ursprung. Utnämndes på släktmötet 2005 på Öland. Are avled 2010-07-02.

8: Elsie, 1:a grenen för sitt stöd till Heribert och för sina insatser för föreningens släktregister avseende främst första grenen såväl vid upprättandet som löpande under åren”

9: Heribert, Vid föreningens 50-årsjubileum 2013 på Österlen utnämndes Heribert Areschoug postumt till jubileumshedersmedlem ”för sin släktforskning om släkten Arreskow och för att han initierande bildandet av Arreskows släktförening 1963”

10: Johan, 3:e grenen för sitt mångåriga engagemang i föreningen såväl som medlem och styrelsemedlem. Ordförande från 2005 till 2019. Utnämndes postumt vid årsmötet i Ödeshög 2019. Johan Areskough avled 2019-04-27.

Tidigare släktmöten har avhållits i;

Släktmötet 1963 genomfördes i Stockholm den 9 november
Släktmötet 1966 genomfördes i Simrishamn den 20–21 augusti.
Släktmötet 1969 genomfördes i Kalmar den 9–10 augusti.
Släktmötet 1972 genomfördes i Göteborg den 12–13 augusti.
Släktmötet 1975 genomfördes i Stockholm den –10 augusti.
Släktmötet 1978 genomfördes i Ystad den 12–13 augusti.
Släktmötet 1981 genomfördes i Jönköping den 8 –9 augusti.
Släktmötet 1984 genomfördes i Kalmar den 25–26 augusti.
Släktmötet 1987 genomfördes i Göteborg den 8—9 augusti.
Släktmötet 1990 genomfördes i Snogeholm den 11—12 augusti.
Släktmötet 1993 genomfördes i Linköping den 14—15 augusti.
Släktmötet 1996 genomfördes i Uppsala den10–11 augusti.
Släktmötet 1999 genomfördes i Lund den 4—5 september.
Släktmötet 2002 genomfördes i Karlsborg den 8—10 augusti.
Släktmötet 2005 genomfördes på Öland 13-14 augusti.
Släktmötet 2008 genomfördes i Mariefred 9-10 augusti.
Släktmötet 2011 genomfördes i Jönköping 27-28 augusti.
Släktmötet 2013, tillika föreningens 50-årsjubileum, genomfördes på Österlen i Skåne Tranås och Simrishamn 16-18 augusti
Släktmötet 2016 genomfördes 12-14 augusti på Biskops Arnö.

Släktmötet 2019 genomfördes 3-4 augusti. vid Ombergs Golf Resort.

Släktmötet 2023 genomfördes 23-24 september i Korrö.

Äldste kände stamfadern Magnus (Måns) levde redan i första början av 1600-talet.

Ovisst är, huruvida släktnamnet bars av honom eller antogs av hans son. Många spekulationer har funnits om denne man. Troligt är att han var jordbrukare utan att själv äga någon jord. Några menar att han varit anställd av någon dansk storgodsägare såsom förman. Det har sagts att han skulle arbetat på någon gård i Araskoga by i Brandstads socken i Skåne. Ortsbefolkningen där anser dock att det aldrig funnits någon gård, som varit tillräckligt stor för att kunnat försörja en ”ladufogde”. Inga handlingar finns, som vare sig kan bestyrka eller avvisa en sådan tanke.

En annan icke bestyrkt tanke har varit att han skulle ha varit knuten till slottet Areskov på Fyn i Danmark. På 15-1600-talen ägde den danska högadeln stora gods med många underlydande gårdar. En slottsherre kunde mycket väl ha haft Måns som ”inspektor” på någon av sina gårdar. Vi vet inget heller om familjen kring Måns med undantag för sonen Oligerus.

Denne omnämnes för första gången i en förteckning på elever i Lunds katedralskola. Detta tyder på att hans hem sannolikt låg i Skåne och inte i Danmark på andra sidan Öresund. Han visade sig tydligen ha studieintresse och gavs därför (troligen på bekostnad av någon förmögen person) möjlighet att studera till präst. Efter examen i skolan i Lund flyttade han 1652 till Köpenhamns universitet( Universitetet i Lund tillkom först 1666-68) för slutliga studier för prästämbetet. Han prästvigdes i Lunds domkyrka den 6 maj 1657 för Simrishamns pastorat.

Freden i Roskilde den 26 feb 1658 innebar att Skåne formellt blev svenskt. Genom överenskommelsen i ”Malmö recess” 1662 fick de tre högre stånden tills vidare behålla sina gamla privilegier. Den unge kyrkoherden Oligerus får 1664 sitt porträtt målat. Denna målning finns i Simrishamns kyrka. Det församlade prästerskapet enades vid ett möte i Malmö 1681 att hos konungen hemställa om uniformitet i gudstjänstlivet (d.v.s. svensk)

Kyrkoherden Oligerus låter 2 år senare 1683 sig avmålas. Porträttet går i arv och förvaras av släktens huvudman. Ytterligare ett porträtt lär finnas i Göteborgsfamiljen Falcks ägo, men om detta vet föreningen inget.

SLÄKTKRÖNIKA

Detta är upptecknat som ett koncentrat av under årens lopp gjorda släktforskningar av Gunvor Areskoug Grahnberg, Helsingborg,

Skåne under 15- och 1600- talen.

Det skånska landet har genom århundradena hett åstundats av både svenskar och danskar. Det har styrts av svenska kungar, danska kungar och danska drottningar. Några av dessa har samregerat de nordiska länderna. Krigen har varit många. Man har ömsom förklarat krig i sedvanlig ordning, ömsom avvaktat lämpligt tidpunkt att kasta sig över den för tillfället härskande makten.

Skåne har inte alltid varit krigsskådeplats under dessa sammanstötningar men under 15- och 1600- talen var invasionerna många. Under första delen av 1600- talet var Skåne danskt. Det trettioåriga kriget rasade då som värst ute på kontinenten. Gustav II Adolf gjorde i början av seklet ett härjningståg i östra Skåne.( Sverige inträdde inte i storkriget förrän betydligt senare )

Efter freden i Knäred 1613 blev de svenska planerna på att varaktigt erövra de skånska provinserna ( Skåne, Blekinge och Halland ) mera fasta och utarbetade. Under 1640- talet var Skåne krigsskådeplats och genomkorsades av både danska och i synnerhet svenska trupper. Befolkningen tvangs till såväl leveranser som arbetsprestationer åt båda arméerna. Extra skatter skrevs ut. Det plundrades och byar och gårdar ödelades. Detta bidrog till att skapa motvilja mot krigsfolk och särskilt de svenske, då man inte fann någon skillnad i truppernas beteende.

Freden i Roskilde kom 1658 och Skåne skulle bli svenskt. Men striderna blossade strax upp igen. Nya freder slöts men först efter Karl XII:s död och de olika fredssluten i början av 1700- talet (1719-21 ), blev det äntligen lugnt härnere. Det var alltså knappast några idylliska förhållanden, som rådde i Skåne och Simrishamn, där vår släkts första kända medlemmar levde.

Vad livnärde man sig på i Simrishamn?

Under 11- till 1500-talen bidrog det rikliga sillfisket till gynnsam utveckling av Simrishamn som under Hansans beskydd blev en betydande hamn- och köpstad. Sillfisket gick emellertid tillbaka, det rovfiskades även på den tiden, samtidigt som Hansans makt försvagades. Detta gjorde att hamnens betydelse avtog, men fortfarande var exporten av spannmål och hästar till Bornholm och tyska Östersjöhamnar av betydelse.

Under Christian IV:s regering beviljades staden 3 års skattefrihet samt 500 bokstockar från kronoskogen för att förbättra hamnen, men, när svenskarna redan året därpå ockuperade Skåne avbröts arbetet med utbyggandet, Pesten härjade 1655 och ryckte bort 2/3 av stadens befolkning. Handeln och sjöfarten låg därefter nere i årtionden och 1661 fråntogs staden sina rättigheter som stapelstad. Handelsförbindelserna med danska och tyska hamnar avbröts, och staden lyckades med svårighet hävda sina rättigheter till oinskränkt inrikes sjöfart.

Mot slutet av 1600-talet utvecklades en livlig utskeppning av spannmål till Blekinge, nyanlagda örlogshamnen i Karlskrona, och omkring sekelskiftet 1700 var sjöfarten åter betydande. Skansar anlades för att skydda hamnen, men vad hjälpte det, när snapphanarna kom från landsidan och brände allt som fanns i hamnen.

Tre stora bränder i början av 1700-talet ödelade stora delar av staden. Trots olyckorna gav borgerskapet ej upp, utan sökte stöd hos myndigheterna för att förbättra hamnen och därigenom sina utkomstmöjligheter. Under hela senare delen av 1700 talet var handelssjöfarten på skånska kusten åter betydande.

Uniformitet.

Efter freden i Roskilde var den svenska inställningen att det skulle bli en verklig inkorporering och likformighet med det övriga landet d.v.s. uniformitet. Allt danskt skulle ersättas med svenskt såväl gudstjänstliv som tänkesätt och kulturliv. Det var en enorm uppgift. Man hade visserligen en viss erfarenhet från Halland,som hade blivit svenskt 13 år tidigare, men skillnaden var ju den, att Skåne alltid haft mest kontakter väster- och söderut, medan Halland även haft god kontakt med de svenske.

Skånska adeln var nära lierad med sina danska bröder. Deras privilegier var goda. Prästerna var danska. Prästerskapets ställning som uppfostrare och opinionsbildare, skolan gick helt i kyrkans regi, var obestridd såväl i Danmark som i Sverige. Svenskarna räknade därför med att prästerskapet skulle kunna göra värdefulla insatser i försvenskningsarbetet, men man gick varsamt fram.

Tills vidare fick skåningarna rätten att leva efter sin gamla lag och sina gamla privilegier, om det bara inte stred mot Sveriges fundamentallagar, Malmö recess 1662.

Det gamla domkapitlet i Lund ersattes med ett konsistorium efter svenskt mönster. Man tillsatte svenska borgmästare och svenska präster. Man uppmanade svenska adelsmän att bosätta sig i Skåne för att på detta sätt nå sitt mål. Det gick emellertid mycket långsamt och på 1680-talet blev det hårdare metoder. Därvid kom många präster av den gamla stammen i kläm.

Den gamle danske biskopen Winstrup ersattes nu med en smålänning Canutus Hahn. Denne varnade under en visitationsresa alla präster för otrohet mot den svenska kungen. Det är ej underligt att prästerna blev villrådiga. De kunde knappast förutse vem som till slut skulle utgå med segern. Hahn tillhöll dem att använda den svenska katekesen och tillse att den svenska A B C-boken nyttjades vid klockarens undervisning av de unga. Efter ett möte i Malmö 1681 beslöt det där församlade prästerskapet att hos den svenska kungen anhålla om ”uniformitet i gudstjänstliv och skolundervisning”.

Ståthållare Ascheberg antydde i sin mötesrapport, att ”prästerskapet mjuknat först när jag vid slutet av detta möte med en måltid fägnade och trakterade”. Simrishamn inköptes en svensk katekes samma år (1681) för 18 öre enligt en anteckning i kyrkans räkenskaper, som är förda med stor noggrannhet och proper stil.

Herr Holger.-STAMFADERN

Vi vet ej med säkerhet varifrån denna Simrishamns kyrkoherde stammar.

Hans föräldrar bodde troligen i Skåne, fadern skulle ha varit ladufogde, kanske i Araskoga by, Branstads socken i Färs härad. Och det är inte orimligt att antaga, att fadern av någon medlem av adliga släkten Bille, från familjegodset Areskov på södra Fyen, erbjudits tjänsten som ladufogde för någon eller några av denna mäktiga släkts skånska besittningar.

Det följande är däremot bekant: Första gången vi finner något skrivet om den blivande Herr Holger, är uppgiften att han är elev i Lunds skola. Detta tyder på att han kom från Skåne och inte från ex Jylland. Troligen började han där vid 10 eller 11 års ålder, Stiftsstädernas skolor var 5-klassiga, men man flyttades inte upp i högre klass förrän man inhämtat stipulerade kunskaper. I de högre klasserna skedde undervisningen på latin.

Han inskrevs sedan som 18-åring vid det närmaste universitetet det i Köpenhamn, där han enligt tidens sed registrerades under det latiniserade namnet Oligerus Magni Arreschowius.  Lunds universitet tillkom först 1666.

I maj 1657 promoverades han i Lund till kyrkoherde i Simrishamn och Järrestad. Han var då 23 år gammal . Hur han kände sig då vet vi inte men kan möjligen gissa att han var fylld av förtröstan och samtidigt mycket orolig. Det var krig och ett år före freden i Roskilde. Danske kungen gjorde samma år ett besök i staden, som härjats av pesten 2 år tidigare.

Holger gifter sig ganska snart med Susanna. Det första barnet föds 1660 i bostället strax söder om kyrkan. 1750 är hans sonsöner Holger och Lars ägare till tomterna 3a och 3b i 1:a kvarteret. Enligt traditionen kallades han en kvart före gudstjänsten till kyrkan av prästaklockan eller ” Tinkan ”.

 Enligt räkenskaperna hyrde han loftet för 1 riksdaler per år. Man finner också där att han såg till att kyrkan lövades till pingst och midsommar med ett helt lass löv. Hans inkomster eller lön bestod av: dels 1/3 av tiondet, dels avgifter vid lysning, vigsel, barndop, kyrktagning m.m. Det var inte särskilt jämna inkomster. Vid 30 år ålder lät han måla sitt porträtt, vilket torde vara ovanligt för en så ung prästman. Han är på detta porträtt inte precis vacker, men ser ut att veta vad han vill och det kunde säkert behövas i dessa tider. Tavlan fanns länge i sakristian där den kunde ses vid ett besök 1929.

1671 kommer till staden en dansk vid namn. Peder Mörck. Denne avlägger tro- och huldhetsed till Svenska Kronan och Magistraten i Simrishamn, och börjar handla med allt möjligt mest spannmål. Han var duktig, maktlysten och svenskhatare, som trodde att Skåne åter skulle bli danskt, samt konspirerade med snapphanarna.

Dessa intog också staden, jagade bort den svenske borgmästaren, Hendrik Johansson, och terroriserade invånarna i månader. Ingen förutom två, kyrkoherden och hans son, visste att Peder Mörck låg bakom och dessutom tjänade grovt på det lönande kaperiet i Hanöbukten. En dag sitter kyrkoherdesonen, den 16- årige Måns och fiskar, då några skepp ankrar på redden. En båt med svenska officerare från Stralsund närmar sig och efterfrågar läget. Staden är full av snapphanar, säger pojken. Båten försvinner men istället kommer Peder Mörck och hans anhang ursinniga störtande. De slår pojken i järn och skickar honom till Kristianstad, som just då är i danskarnas händer. ” Därifrån kommer du inte med lifvet ” lovar Peder.

En annan gång, då herr Holger tagit sin tillflykt undan några fulla snapphanar till vapenhuset, kom Peder Mörck av någon underlig anledning också dit. Strax därpå kommer borgmästaren Hendrik Johansson med svenskt krigsfolk. Herr Holger ser med häpnad hur snapphanarna lyder Peder Mörck och flyr bort så gott det går undan förintelsen. Strax därefter en lördag är det skriftemål i kyrkan. Peder Mörck kommer in och vill skrifta sig. Herr Holger förmanar honom ,varvid Peder rusar upp med stort buller och skriker: ”og det skal en saadan skielm sige maj paa”. Herr Holger kallar församlingen till vittne på att han blivit överfallen i sitt ämbete. Då Peder därefter frågar om herr Holger vill ”förvisa honom från skriftestolen” svarar denne, att det vill han inte, men enligt sitt ”embete måste han förmana”. Den mäktige sätter sig neder och herr Holger kan fullgöra sitt embete. Kyrkoherden stämmer emellertid den mäktige rådmannen och handelsmannen för hemfridsbrott i kyrkan. Skandalösa scener utspelas nu inför rådhusrätten. Peder Mörck kränker både borgmästare och präst så hårt, att de båda gör gemensam sak och för målet vidare till högre rätt. Peder har det svårt efter prästens vittnesmål, men som vi vet klarar han sig i alla väder.

Den svenske borgmästaren gör inte alltid gemensam sak med herr Holger, utan anmäler honom dagen före julafton några år senare. Han hade i sin predikan en dag i oktober klagat över att hans barn voro satta i skatt i staden. Han sade ”med hårda ord att Guds straff skulle komma öfver dem och deras hus, som således den skatten har påbordat, det han stadelig Gud bedia skulle afton og morgon så länge han stod på benen.” Borgmästaren erinrar om, att dessa barn brukar borgerlig näring, Måns var då 23 och Mats 18 år, och skall betala skatt till Kronan. Han begär samtidigt att Herr Holger må ”imponeras” att bruka svenska ceremonier och altarbok och ej använda danska språket vid altaret eller vid dop.

Nu gällde det kort sagt uniformiteten och herr Holger var dansk. Det blev rannsakning inför trenne prostar som sed var. Herr Holger inger då en försvarsskrift, som i sin måttfullhet och värdighet länder honom till all heder, som man sade. Han påpekar att borgmästaren själv ej varit närvarande utan hört det hela i förvanskad form. Han hade själv i 28 års tid ” betient denna christlige församling och jag treder op på min prädichestool icke obetenkt, langt mindre fuld eller drucken”. Han har sagt att många av hans åhörare resterar med sitt tionde och han ville slippa att som ”forledet aar lade mit bud löba omkring och kräfva den”. Han säger att de vill ”giöre sig megtig öfver hans fattiga hus” och låtit honom lämna pant för sin sons skuld genom att ta kläder från hans hus, vilket inte ens snapphanar eller krigsmän gjort förut.

Vad det beträffar uniformiteten, har han försökt göra så gott han kan men klagar över att hans syn slår så ”fejl” att han inte utan glasögon kan läsa medelmåttig stil, varför han måste memoriera. Vid rannsakningen stod vittne mot vittne. Borgmästaren säger emellertid att herr Holger brukat danska ”vid dopet som altaret, då sakramentet är administreret” men erkänner ”att dhet i öfvrige på predichstohlen och framför” skett enligt den svenska altareboken.

Det hela slutade så med att allt skulle vara glömt och den forna vänskapen återupprättad. En annan gång klagar kyrkoherden på att fiskarna skyllde på ”sit fiskerij” då de försummade gudstjänsten och ber magistraten att ta dem i upptuktelse. Han anmärker på att skolmästaren ej fått de 10 rd smt, som afstået för fruepredichen.

Kyrkoherden avbildas första gången på en målning daterat 1664 ,som äges av församlingen. Denna har 1972 renoverats på bekostnad av Martha Areskougs och hennes makes Hugo Pihl.

Han låter sig 1683 än en gång avmålas. Ett signerat original har alltid funnits kvar i släkten och går i arv till äldste sonen i släktens huvudgren. (Enligt obekräftad uppgift äger en Erik Falck i Göteborg ytterligare ett original.) Tavlan visar oss en myndig 1600-talsprelat med fast, klok och humoristisk blick – den siste danske och samtidigt den förste svenske prästen i Simrishamn.

Han hade många goda sidor och skänkte bl a en ljuskrona till kyrkan. Dödsdagen känner vi ej till men den bör ha inträffat i slutet av 1687. Hans stoft vilar under kyrkogolvet. (Hans efterträdare blev en svensk präst, svärson till Peder Mörck)

Om herr Holgers hustru Susanna vet vi inte så mycket. Hennes bouppteckning från den 11 juni 1702 finns emellertid bevarad. Ur den kan man få en föreställning om vad som fanns i ett prästhem på den tiden.

Också på den tiden måste man se upp för myndigheterna. Det finns antecknat att sonen Jöns två år efter moderns död begärt att bli befriad från att betala 11 dlr smt, som magistraten i Simrishamn fordrade för hans salig moders lik. Detta beviljades i enlighet med Kungl Maj:ts resolution 1664, att prästerskapet beviljats fri jord och fria klockor för sig och sina anhöriga.

Herr Holgers barn.

Inget av Holger Arreskows barn blev präst.

Två av barnen dog ganska små, enda dottern vid sju års ålder och sonen Erik vid 13. De återstående fyra sönerna blev alla köpmän i Simrishamn. De två äldste Måns och Mats avlägger borgared som på den tiden var nödvändig för att få idka egen handel. Om de övriga gjort detsamma är ej känt. Före den mer utförliga redogörelsen för Måns, den äldste sonen, och hans efterkommande kommer här något om de andra sönerna.

Mats (1665 – 1702 ) hade avlagt borgared och blev förutom handlande även maltgörare. Han bodde i nr 14 i 2.kvarteret och var gift med Maria Bagge och får med henne tre barn.

Mats dog redan 1702 innan moderns bouppteckning var klar. Bröderna blev förmyndare för änkans omyndiga barn och minsann anmäler de inte för Magistraten att hennes syster Engela tillåtits att ”föra största dispositionen i huset” henne själv och barnen till förfång ( 11/6 1706 ). Kanske var det då hon gifte om sig med rådman Gustaf Hammar. Denne står sedan som ägare till fastigheten där också styvsonen Lars, som blivit tullnär, tidvis bor som ”ibo”.

Om de andra två barnen en son och en dotter vet vi intet. Jöns gick i skola i Lund. Han är antecknad som köpman i Simrishamn 1704. Troligen har även han avlagt borgared. Måhända har han varit gift. Han står i mantalslängden för fastigheten i 1. rot. nr 19. Anteckning finns att han omkommit under en sjöresa till Blekinge.

Stamfadern för YNGSTA HUVUDSTAMMEN

den yngste sonen -Vilhelm eller Welam ( f. före 1670 ) bodde kvar i Simrishamn.

Det sägs i ett protokoll, att han varken kunde läsa eller skriva. Han kanske samarbetade med sina bröder som handlande. Vi vet intet om hans hustru. De efterlämnade en son Matthias, som först bodde i Simrishamn, blev sedan guldsmedsmästare i Kristianstad , men flyttade senare till Ystad. Där gifte han sig och skaffade egen fastighet. En kalk av hans hand finnes bevarad i Stora Herrestads kyrka. Av hans åtta barn nådde endast en mogen ålder. Denne blev skräddarmästare i Ystad liksom sonen och sonsonen. Några nutida ättlingar tycks inte finnas.

ÄLDSTA HUVUDSTAMMEN

härstammar från Måns ( 1660- 1728 ) – den äldste sonen- som gifte sig 1683 med Karena Carstensdotter från Ystad. Han avlade borgared 1685 och blev förutom handlande i Simrishamn även ledamot i ”Kemnersrätten” den närmaste ”instansen” under rådstuvurätten.

År 1706 bebodde han fastigheten Kocken 23. Att han var en man av betydelse framgår av att han fått sin gravplats i kyrkans kor. På den vackra gravstenen, som nu hänger i kyrkans vapenhus, betecknas han enligt tidens sed som ”ähreboren och wählförnäm” och hans hustru ”ähreboren och gudfrucktig”.

Makarna hade åtta barn. Äldsta dottern Barbro ( 1684- 1753 ) gifte sig med Lorentz Meijn, som var handlande och ilitterat rådman (ej jurist men vald av borgerskapet). Paret bodde i numera Samuelska gården där tyskarna en gång haft ett kapell. De hade inga barn. Att döma av bostadens belägenhet och de vackra gåvorna till kyrkan hade de det bra ekonomiskt. Dopfuntens vackra baldakin och därbakom den vackert bemålade kalkstensreliefen bär syn för sägen. Dopfunten flyttades till sin nuvarande plats 1699. Enligt dopböckerna från denna tid var fru Barbro en flitigt anlitad gudmor!

Stamfar för den ÄLDSTA ELLER FÖRSTA GRENEN

blev sonen Holger ( 1690- 1752 ) liksom fadern köpman. Han gifte sig ganska sent först med Cecilia Paradis och därefter med Margareta Persdotter Sture.

Han fick åtta barn av vilka fyra avled i späd ålder. Döttrarna Barbro och Dorothea flyttade till Ystad. Den yngsta sonen Peter ( 1742-1815) blev gästgivare Stiby . Den äldste sonen Magnus( 1733 – 1798) stannade i Simrishamn och blev där en betydande handelsman och ilitterat rådman. Enligt en anteckning i Ystad skall han ha varit Simrishamns rikaste man. Förmögenheten placerade han till stor del i fastigheter både i Simrishamn och på landet. Det var då han förvärvade Karlaby- gården i Vemmerlöv, Stiby gård i Stiby, Tommarps gård i Tommarp och Viarp i Simris. Av dem stiftade han det Areskougska fideikommisset i ett testamente, som vann laga kraft 1797. De olika köpen gjordes mellan åren 1768 och 1784.

Magnus gifte sig först med Ludowica Sjöbohm, vars fader var handlande, och efter hennes död med Ulrica Pletz, vars fader ägde fastigheten bredvid. I det första giftet föddes sex barn av vilka fyra dog i tidig ålder. Dottern Engela ( 1758- 1801 )gifte sig med en medlem av den kända köpmanssläkten Ovenius, köpmannen Nils Peter.

Den ende sonen Holger (1768- 1847 ) flyttar till Ystad och blir efter faderns död 1798 förste innehavare av fideikommisset. Han stavar namnet Areskoug och från honom stammar Ystads- Areskougarna .Se fortsatt redogörelse nedan.

ANDRA GRENENS

stamfar Hans ( 1691- 1737 )- Måns andre son- var också köpman i Simrishamn. Han gifte sig med Anna Paradis och var troligen svåger med sin broder Holger.

TREDJE GRENENS

stamfar Casten ( 1693- 1752 )återfinnes som köpman i Ystad.

Hans efterkommande flyttade åt olika håll och många av dem hamnade i Kalmar. Carl Areskog ( 1834- 1890 ) blev kyrkoherde i Glömminge på Öland. Om sin älskade ö skrev han ”Boken om Öland”. Vid släktmötet i Kalmar sade hans son, vår ciceron, Tandvårdsinspektören Nils Areskog att man förr sade att ”vänder man om en knut tittar alltid en Areskog ut”.

FJÄRDE GRENENS                                                                                                                                                                                stamfar Severin eller Sören ( 1695- 1738 ) fick med sin hustru Anna Chr. Hagerman bl.a. sonen Lambrecht. Han dog endast 29 veckor gammal och hans minne har hugfästs med en mycket vacker gravsten, huggen av Lambert Appelgren, en berömd stenhuggare. På grund av det ovanliga namnet har det spekulerats, om det funnits något samband, men detta har inte kunnat verifieras. Ett dopvittne hette emellertid Lambrecht.

Om Sören vet vi att varit i delo med Peder Mörcks släkting Magnus Wallin. Ett festligt protokoll om händelsen finns bevarat. Lars ( 1697 -1756 ) var köpman i Simrishamn. Han levde troligen ogift.

FEMTE GRENENS                                                                                                                                                                                 stamfar Carl (1698- 1771 )var handlande samt guldsmed i Simrishamn tillhörande guldsmedsembetet i Malmö. Han ägde och bebodde huset i 2:a kv. nr 45 samt var gift med Elisabeth Juliana Erhard med vilken han hade sju barn. Två av sönerna Måns och Peter Erhard gifte in sig i familjen Ovenius. Det kan här vara intressant att notera hur det hette, att ”di rike” Areschougarna genom många ingiften i släkten Ovenius, stärkte sitt handelsvälde i Simrishamn.

Nedanstående uppgifter är ordagrannt hämtade ur Börje Hanssons doktorsavhandling ”Österlen”                                                         under rubrikerna: ”Centripetala social-ekologiska tendenser mellan storköpmännen” och ”Ståndspersoners kläder och bohag”.

”Spannmålshandeln i Simrishamn dominerades i slutet av 1700 -talet av familjerna Areschoug och Ovenius. Den förra härstammade från en prästman i staden på 1600 -talet och den senare hade varit bosatt i Simrishamn sedan förra delen av 1700 -talet. Genom talrika ingiften hade de båda familjerna kommit att bilda en enda släkt.

Änkan Christina Areschoug f. 1749 bedrev i egen person Handelsrörelse på 1790 -talet. Hon var född Ovenius. Hennes son Johan 1770-1825 äktade en Dorothea Ovenius född 1782. Gamle handlanden Magnus Carlsson Areschoug 1730- 1806, som för övrigt innehade gården närmast nordost om tullbommen, var gift med Maria Christina Ovenia, död 1794.

Deras dotter Anna Margareta född 1760 gifte sig med storhandlaren Hendric Terning Ovenius, 1757- 1817. Det sistnämnda parets son Terning Magnus Ovenius 1787-1827 äktade Engela Petronella ,född Areschoug 1804-1857. Hon var dotter till spannmålshandlaren Carl Areschoug 1771- 1808 i hans äktenskap med Lovisa Ovenius 1778-1850.

En förmodad bror till Hendric Terning Ovenius hade även varit gift med en Areschoug. Hon hette som änka Engela Ovenius 1758-1801 och var mor till Lovisa, gift med ovanstående Carl Areschoug.

Magnus Carlsson Areschougs och Maria Christina Ovenius’ son Hendric A. 1758-1818 hade en dotter Anna Maria , som gifte sig med handlanden Henrich Ovenius.( Detta är tyvärr fel. Hendric och Anna Maria var syskon. Hon var född 1760.)

Handelsmannen Petter Erhard Areschoug slutligen, som dog 1795 var gift med Christina Catarina Ovenius. Deras son var ovannämnde Carl Areschoug. De fem största och mest välbelägna gårdarna i Simrishamn tillhörde familjerna Areschoug och Ovenius.

Ståndspersoners kläder och bohag

Hustrun till handlanden Hendric Areschoug i Simrishamn, fru Johanna Christina född Hagström, som dog 1792, hade burit gångkläder av relativt kostbara tyger. En grön klänning av sidentyg samt en hellång kappa av violett sidensars med vitt skinnbräm voro de dyrbaraste plaggen i hennes garderob. En sliten svart ” Pou de song klänning nya dräkten ” bör också ha ställt sig dyr, när den var ny. Den gröna sidenklänningen värderades till 10 riksdaler vid bouppteckningen, medan de finaste plaggen i en bondhustrus kistor brukade nå ett värde på mellan två och tre riksdaler. Fru Areschoug hade en kaffekanna av silver, som värderades till trettiotre riksdaler, vilket motsvarade priset på en halv bondgård eller hela kreatursbesättningen hos en välbeställd bonde.

” Ur:” Storköpmännens kapitalanvändning:

Ett karakteristiskt moment beträffande spannmålshandeln sådan den bedrevs i Simrishamn var som påpekats, att köpmännen måste lagra stora mängder säd, vilka de köpte av bönderna mot kontant betalning i varor och pengar. Detta var givetvis en fördel för lantmännen, vilkas utrymmen var mycket begränsade och vilka dessutom ej hade möjlighet att låta sina överskottsvaror förränta sig genom lagring.

I detta hänseende utgjorde handelsgårdarna i staden som ekonomiska enheter en mångdubblad förstoring av bondgårdarna. I de förra lagrades inte bara allt det man behövde för storhushållets egen konsumtion under stor del av året utan dessutom hela överskottet från distriktets bondgårdar samt de grova handels- och kramvaror, som skulle försäljas till landsbygden. I synnerhet uppskovet med avsättningen av spannmålen fordrade stora kapitaltillgångar.

I ett särskilt undersökt fall, vilket av jämförelser att döma och med hänsyn till att det avsåg en större handelsgård under fullt normal verksamhet – det var hustrun som hade dött – torde det ha representerat det normala, uppgick värdet av den 15 maj lagrad spannmål till 1307 Rdr eller 46 % av det mobila boets totala värde. Hela handelsgården, där magasinen ingingo som en betydande del, värderades till 600 Rdr eller tio gånger värdet av en välbyggd bondgård. Därtill kom värdet på hälften av en skuta, nödvändig för transporterna. Om man beräknar, att magasinen och mälthuset motsvarar halva gårdsvärdet skulle spannmål jämte förrådshus och transportmedel för samma vara tillsammans ha motsvarat 52 % av hela boet löst och fast inräknat.

Vid samma tid kunde en på motsvarande sätt taxerad bondgård jämte inventarier värderas till ex. 220 Rdr.

Stadsköpmännens viktiga roll för spannmålshandeln framstår tydligt genom dessa siffror, liksom det oriktiga i att kalla detta slags handel för ” et slags skinneri, som gör, at des idkare bliva snarare ansedda som onyttige och skadelige än gagnande medlemmar i Samhället.”( Carl Carleson ). Betydliga risker voro ju även förbundna med att ha så stor del av förmögenheten samlat under ett – ganska eldfängt – tak. Detsamma gällde skeppningarna.

Under en säsong kunde en storhandlare sända iväg spannmål till ett värde av mellan 1000 och 2000 Rdr. En enda skeppslast hade ett värde av 300-500 Rdr, motsvarande ung. 10 % av hela förmögenheten i det härovan anförda fallet. Det egentliga varulagret återigen utgjorde en ganska ringa del eller 7 % av den mobila förmögenheten. Liksom de flesta köpmännen bestod det av både kram- och grova köpmansvaror. Man får vid värderingen taga hänsyn till att förråden av dylika varor avsevärt minskat under vintern, samtidigt som spannmålslagren ökades genom böndernas succesiva uttag och leveranser. Emellertid voro handelslagren också i de flesta fall relativt små i förhållande till den inneliggande spannmålen. De innehöllo dessutom i icke obetydlig utsträckning varor som efterfrågades av andra kategorier än de pagana grupperna. Man måste därför dra slutsatsen, att en viss del av spannmålen från bönderna verkligen betalades med pengar. Dessa kontanter kunna vidare förutsättas ha delvis utbetalats av bönderna till de stadshantverkare, som utförde arbeten åt dem. Härigenom framstår storköpmännen och handelsgårdarna än mer som det centrala och integrerande elementet i hela distriktets ekonomiska liv.

Den kvantitativa skillnaden i förhållande till böndernas självhushållning framgår vidare av att storhandlarna brukade ha betydliga poster av kontanter liggande inne. Hindric Areschoug hade sålunda vid slutet av säsongen för spannmålsköp inte mindre än 400 Rdr i kassan, vilket belopp motsvarade 2/3 av den innehavda fastighetens värde. Detta var enligt de genomgångna bouppteckningarna ej något enastående. Storhandlaren ägnade sig visserligen som regel åt lantbruk. Att för den skull kalla honom bonde är enbart av ekonomiska skäl milt sagt oriktigt. Länsmannen i Gladsax Carl G Leth påtalar i en inlaga till landshövdingen 1789 att all spannmålshandel i den närbelägna staden var förenad i fyra eller fem bemedlade släktingars händer. De upprepade kusinäktenskapen mellan de båda köpmansfamiljerna, vilka under flera generationer voro bosatta i Simrishamn, visar hur utomordentligt stark den geosociala bundenheten och slutenheten kunde bli även inom en grupp av urbana individer. Den samlade kapitalbildningens och därmed arvsmomentets stora betydelse för just storhandeln kan delvis förklara detta förhållande. Jfr byalag.

Tendensen till geosocialt bunden och sluten gruppbildning torde vara ganska allmängiltig. Som ytterligare ett exempel kan framhållas den familjeliknande solidaritet, som förenade medlemmarna i såväl bönders som köpmäns storhushåll. Beträffande de senare finns det uppgifter från 1800 -talet, om att drängar och pigor i S-hamn ofta i talspråket kallades vid samma efternamn som husbonden. Detta binamn fick de sedan behålla för livet. Prosten Thulin berättar, att drängarna brukade vara ytterst måna om husets välfärd. Det förekom rentav att en dräng, som var gammal i gården visade sig angelägen om att patronens dotter skulle bli rätt och riktigt bortgift. Bundenheten vid en viss ort blev emellertid till en viss nackdel.

I jämförelse med böndernas rotfasthet voro även Areschougarnas handelsvälde i S-hamn av kort varaktighet. Det räckte i tre eller fyra generationer. Några exempel på en handelsgård eller -hus som liksom många bondgårdar gått i arv i samma släkt tre eller fyra århundraden torde svårligen kunna uppletas.

ÄLDSTA HUVUDSTAMMEN härstammar från Måns (1660- 1728) – den äldste sonen- som gifte sig 1683 med Karena Carstensdotter från Ystad. Han avlade borgared 1685 och blev förutom handlande i Simrishamn även ledamot i ”Kemnersrätten” den närmaste ”instansen” under rådstuvurätten. År 1706 bebodde han fastigheten Kocken 23. Att han var en man av betydelse framgår av att han fått sin gravplats i kyrkans kor. På den vackra gravstenen, som nu hänger i kyrkans vapenhus, betecknas han enligt tidens sed som ”ähreboren och wählförnäm” och hans hustru ”ähreboren och gudfrucktig”. Makarna hade åtta barn. Äldsta dottern Barbro ( 1684- 1753 ) gifte sig med Lorentz Meijn, som var handlande och ilitterat rådman (ej jurist men vald av borgerskapet). Paret bodde i numera Samuelska gården där tyskarna en gång haft ett kapell. De hade inga barn. Att döma av bostadens belägenhet och de vackra gåvorna till kyrkan hade de det bra ekonomiskt. Dopfuntens vackra baldakin och därbakom den vackert bemålade kalkstensreliefen bär syn för sägen. Dopfunten flyttades till sin nuvarande plats 1699. Enligt dopböckerna från denna tid var fru Barbro en flitigt anlitad gudmor!

Stamfar för den ÄLDSTA ELLER FÖRSTA GRENEN blev Holger ( 1690- 1752 )  liksom fadern köpman. Han gifte sig ganska sent först med Cecilia  Paradis och därefter med Margareta Persdotter Sture. Han fick åtta barn av vilka fyra avled i  späd ålder. Döttrarna Barbro och Dorothea flyttade till Ystad.  Den yngsta sonen Peter ( 1742-1815) blev gästgivare Stiby .  Den äldste sonen Magnus( 1733 – 1798) stannade i Simrishamn och blev där en betydande handelsman och  ilitterat rådman. Enligt en anteckning i Ystad skall han ha varit Simrishamns rikaste man.  Förmögenheten placerade han till stor del i fastigheter både i Simrishamn och på landet. Det  var då han förvärvade Karlaby- gården i Vemmerlöv, Stiby gård i Stiby, Tommarps gård i  Tommarp och Viarp i Simris. Av dem stiftade han det Areskougska fideikommisset i ett  testamente, som vann laga kraft 1797. De olika köpen gjordes mellan åren 1768 och 1784.  Magnus gifte sig först med Ludowica Sjöbohm, vars fader var handlande, och efter hennes  död med Ulrica Pletz, vars fader ägde fastigheten bredvid. I det första giftet föddes sex barn  av vilka fyra dog i tidig ålder. Dottern Engela ( 1758- 1801 )gifte sig med en medlem av den  kända köpmanssläkten Ovenius, köpmannen Nils Peter  Den ende sonen Holger (1768- 1847 ) flyttar till Ystad och blir efter faderns död 1798 förste  innehavare av fideikommisset. Han stavar namnet Areskoug och från honom stammar Ystads-  Areskougarna. 

ANDRA GRENENS Stamfar Hans ( 1691- 1737 )- Måns andre son- var också köpman i Simrishamn. Han gifte sig med Anna Paradis och var troligen svåger med sin broder Holger.

TREDJE GRENENS stamfar  Casten ( 1693- 1752 )återfinnes som köpman i Ystad. Hans efterkommande flyttade åt olika  håll och många av dem hamnade i Kalmar. Carl Areskog ( 1834- 1890 ) blev kyrkoherde i  Glömminge på Öland. Om sin älskade ö skrev han ”Boken om Öland”. Vid släktmötet i  Kalmar sade hans son, vår ciceron ,Tandvårdsinspektören Nils Areskog att man förr sade att  ”vänder man om en knut tittar alltid en Areskog ut”.    Måns Holgersson Arreskow, Castens far, var den siste i vår gren att verka i Simrishamn.    Casten Arreskow, född år 1693 i Simrishamn, flyttade tidigt till Ystad där han var snörmakare  och handelsman. Han gifte sig den 4/5 (06-14 enligt andra källor) år 1721  med Ystaddottern Sine Gülich.  Deras son Eric Areskog var handlande i Ystad. Han gifte sig med prästdottern Eleonora  Östman år 1760.  Deras son Magnus verkade även han i Ystad som rådman och handelsman.  Hans söner, Anders Jacob och Jonas Ludvig, båda bagare, lämnade dock Ystad för Kalmar  under 1800-talets början.

FJÄRDE GRENENS stamfar  Severin eller Sören ( 1695- 1738 ) fick med sin hustru Anna Chr. Hagerman bl.a. sonen  Lambrecht. Han dog endast 29 veckor gammal och hans minne har hugfästs med en mycket  vacker gravsten, huggen av Lambert Appelgren, en berömd stenhuggare. På grund av det  ovanliga namnet har det spekulerats, om det funnits något samband, men detta har inte kunnat  verifieras. Ett dopvittne hette emellertid Lambrecht. Om Sören vet vi att varit i delo med  Peder Mörcks släkting Magnus Wallin. Ett festligt protokoll om händelsen finns bevarat.  Lars ( 1697 -1756 ) var köpman i Simrishamn. Han levde troligen ogift.

FEMTE GRENENS stamfar  Carl (1698- 1771 )var handlande samt guldsmed i Simrishamn tillhörande guldsmedsembetet  i Malmö. Han ägde och bebodde huset i 2:a kv. nr 45 samt var gift med Elisabeth Juliana  Erhard med vilken han hade sju barn. Två av sönerna Måns och Peter Erhard gifte in sig i  familjen Ovenius. Det kan här vara intressant att notera hur det hette, att ”di rike”  Areschougarna genom många ingiften i släkten Ovenius, stärkte sitt handelsvälde i  Simrishamn.

I 1841-1849 års husförhörslängd står för tomt no 18 bagaren A J Areskogh som ägare, detta har dock blivit överstruket. Den nye ägaren är J L Areskogh. I samma längd finns hans hustru Annette Christina Åkerman och deras barn Annette Maria, Ludvig Theodor, Ernst Emil och Jenny Georgina. Det bor även en stor mängd pigor, drängar, gesäller och hyranden på tomten. Boende hos familjen finns också mamsell Ulrika Lovisa Camp, född 1828 den 10/11 och ditflyttad 1849.
Åren 1850-1858 Har familjen utökats med ännu en dotter, Almida Elvira. Istället för mamsell Camp bor där nu mamsell Anna Gustava Areskog, född 1836.
”Kvarteret Apotekaren 13. Areskogska huset, bebyggd mot Södra Långgatan med ett tvåvånings trähus under högt valmtak med svängda fall och takkupa. 4 fönsteraxlar. Portgång genom bottenvåningen in till gården. Ett utmärkt prov på en hustyp, som kan betraktas som särdeles typisk för 1700-talets Kvarnholmen (Kalmar). Väl underhållet. Byggt mellan 1765 och 1771 och nämnes i bouppteckningen 1785 såsom nytt och ännu ej fullt inrett.” Manne Hofrén.
Bagaren A J Areskog lagfar 1829 men säljer till brodern bagaren J L Areskog med lagfart 1841. Dennes äldsta dotter Anette Maria Areskog lagfar 1894.

Avskrift av  En liten gren på det Areskougska stamträdet eller  Änkan med de många barnen  På uppmaning av flera medlemmar i vår förening att skriva ned några minnen av mina  närmaste släktingar vill jag nu försöka berätta litet om en del Areskougar från Österlen i  Skåne, samtliga hörande till första grenen, som stavar sitt namn Areskoug. Själv föddes jag,  Ingeborg Areskoug Ewaldz , 1902, när seklet var ungt, och jag kan därför berätta om en del  släktingar från 18-hundratalet. Många av dem har jag träffat, men om några, jag kommer att  nämna, har jag inhämtat en del hörsägner. Jag besöker ofta kyrkogården i Ö. Vemmerlöv. Där  finns en del gravstenar med namnet Areskoug. Äldsta stenen är rest över ”Handlanden Holger  Areskoug född 1768 död 1847. Hans far, Magnus Areskoug, född 1733 död 1798, var  handlande och rådman i Simrishamn. Han instiftade det Areskougska fideikommisset, som  bestod av fyra gårdar i Järrestads härad. Ovannämnde Holger Areskoug var den förste  fideikommissarien , och han var min farfarsfar. Tillsammans med hustrun Gertrud Krumlinde  hade han elva barn. Den äldste, Magnus Ulric född 1791 död 1859, blev den andre  fideikommisarien. Andra barnet Anna Christina har ochså sin gravplats i Ö Vemmerlöv, och  på hennes gravsten står det ”mamsell”. Där vilar också hennes syster Lovisa. Jag har frågat  släktingar, varför den ena systern kallas för mamsell, och får då veta, att hon var någon sorts  självlärd lärarinna. Hon var född 1793, och då fanns ingen obligatorisk skolundervisning.  Fokskolestadgan kom först 1842.  Om Lovisa, som växte upp på någon av fideikommissgårdarna, berättas att hon en dag kom in  rosig och upphetsad. Hon hade lekt på logen med en av drängarna , och resultatet av denna  lek visade sig efter nio månader, då ett litet gossebarn föddes. Denna pojke uppfostrades i  morföräldrahemmet på en av fideikommissgårdarna. Det var ett ovanligt förnuftigt  handlingssätt på den tiden, då oäkta barn ansågs som en stor skandal. Denne Areskougsättling  gifte sig till en stor gård i Österlen, och hans gravvård finns också på Ö. Wemmerlövs  kyrkogård. Han bar moderns namn Areskoug.  Jag har träffat sentida ättlingar till honom och ett barnbarnsbarnbarn visste, att hon  härstammade från Areskougarna men visste inte på vad sätt, och hon kunde inte förstå, varför  hon inte finns med i släktregistret. Hennes mor och mormor är ej heller med där. Det är klart,  att vi inte kan leta efter våra förfäders ”snedsprång” . Det skulle leda för långt, men även  denna sentida ättling är ju lika äkta Areskoug som oss andra.  När vår släktförening startades av Heribert Areschoug , gjorde min syster Martha och hennes  man Hugo Pihl stora efterforskningar i Skåne. En dag letade de bland gravvårdarna i Ystad.  Då de gick där och antecknade, kom ett par gamla tanter och frågade, vad de letade efter.  Tanterna visa dem flera gravvårdar, men de sa: ”Och så var det många bredvid också.” Så vi  har många fler släktingar än vi anar. Min farfarsfar, som hade elva barn, har många ättlingar  med i vår släktförening. Siste fideikommissarien var överste Gunnar Areskoug, och det är väl  hans döttrar Gunilla och Eva, som nu är engagerade i vår förening? Flera andra av denna gren  har jag träffat: Kristianstads- Areskougarna: Gunvor Granberg och flera av hennes syskon  samt Gurli Areskoug i Göteborg m. fl. Min farfar var tionde barnet till Holger Areskoug,,  handlande i Simrishamn, och det är närmast om denna lilla gren, som jag skall berätta lite.  Farfar hade sex barn, varav min far var nummer två. Han var fanjunkare vid Södra Skånska  infanteriregementet och hade med min mor nio barn, varav ett dog vid späd ålder. Vi bodde i  Smedsstorp, ett litet samhälle nära Simrishamn. Min mor hade varit lärarrinna i tio år, när hon  sammanstrålade med den unge korpralen i Ö.Vemmerlövs kyrka. Hon började sin första plats  vid sexton års ålder och var alltså 26 år, när hon gifte sig. Mor härstammade från en välbärgad  bondesläkt. Jag har också över hennes släkt en stamtavla. Där berättas om en  ”frälselantbonde” född 1777 död 1843, som häftade i skuld för ogulden kronoskatt, varför  kronofogden exekutivt försålde gården till lågt pris.  För att återfå sin egendom vandrade Mats Andersson jämte sin hustru den 60 mil långa vägen  till Stockholm och framlade sin sak för konungen (antagligen Gustaf den fjärde Adolf) Denne  fann att Matts Andersson hade rätten på sin sida och genom ett handbrev befallde han  kronofogden att återställa egendomen till dess rätte ägare. Det kungliga brevet överlämnades  till fogden, men någon rättelse vanns icke. Så gott som utfattiga bosatte de sig på Skillinge,  där mannen livnärde sig som fiskare. Att än en gång vandra från Österlen till Stockholm  orkade ej Matts och hans hustru, och förresten var kungen avsatt, när de kom hem. Nu förstår  jag uttrycket ”gå till kungs” har uppstått.  En vanlig bonde på 1700-talet kunde ju varken läsa eller skriva utan måste muntligen  framföra sitt ärende. Det blev trångt i det lilla hemmet, då barnskaran bara växte. När jag och  min tvillingbror kom till världen, hade mor fått sex barn på fem år. Men efter ungefär en  månad decimerades skaran. Ettåringen dog i mässling, och det blev begravning och dop av  tvillingarna samtidigt. Efter några år hade mor åtta barn, alla friska. Min mor var släkt med  Falstaff Fakir, en av vårt lands största humorister. Jag har svårt att förstå hans humor, men  den uppskattas av många och i våra dagar har det bildats ett Falstaff fakir- sällskap. Vissa  drag av hans humor har jag skymtat hos några av mina syskon och syskonbarn. Jag och mina  syskon började skolan, lekte och kivades. Vi hade inget överflöd på mat och kläder. Vi åt  bröd, potatis, kålrötter, margarin, isterflott, sill och fläsk, bruna böner ärter m. m. Mjölken  späddes ofta ut med svagdricka, som bara kostade tre öre litern. Havregröt var den stående  morgonmåltiden. Kvällsmaten bestod ofta av rågmjöls- och korngrynsgröt. På den tiden var  det inte tal om kalorier eller kostcirklar e.d. Vi tycktes emellertid må bra av den enkla kosten.  På söndagarna vankades det ju litet extra god mat: köttbullar, fläsk och bruna bönor t.ex. Vid  jul och påsk fick vi ju också litet kalasmat: lutfisk, skinka, korv, ägg och kakor.  Högtidsstunder blev det, då far kom hem från regementet. Han lekte med oss berättade sagor,  eller sjöng soldatvisor: ” Vid låga ryttartorpet vid höga Hunneberg”, ”Kung Karls bedrifter  flögo kring hela jordens rund”, ”Drabanten Gustaf Örn” och många andra. Jag kände mg  mycket fosterländsk och var nog litet ledsen över att jag var flicka och inte fick gå ut och  försvara fosterlandet. Jag beundrade min far mycket och kände en stor trygghet i hans  närvaro. En gång när han vilade middag, låg jag på hans arm och tänkte, att intet ont i världen  kunde hända mig, ty min far var krigare. Jag var nog ett ängsligt barn och var rädd för spöken  och troll, och allra mest rädd var jag en kväll år 1910 , då vi ungar, stod och tittade efter  kometen, som skulle spränga jorden i tusen bitar. Jag rusade in och kände mig litet lättare, när  jag såg mor lungt och stilla sitta och stoppa strumpor vid ljuset från en fotogenlampa. Jag  kröp kvickt i säng och gömde mig under täcket, och när jag på morgonen vaknade, var jag  mycket förvånad över att både jag och jorden fanns kvar. Då anade jag inte, att jag än en gång  skulle få uppleva den stora kometen.  Ofta gick vi den långa vägen till farföräldrahemmet i Östra Vemmerlöv. Där träffade vi  farmor, farbror Oskar, faster Elna och två av våra kusiner. Ännu oftare gick vi till Tunby till  min farbror Johan och faster Johanna. Där hade vi åtta kusiner. Flera av dem och deras barn är  med i vår släktförening. Nu är de flesta av den äldre generationen, mina syskon och och  kusiner borta . I ljust minne bevarar jag våra besök hos farbror Johan. Han ägde ett litet ställe  i Tunby norr om Smedstorp. Där fanns en underbar skog, där vi åtta syskon och åtta kusiner  hade underbart roligt. På äldre dar har jag vallfärdats dit och njutit av alla de vackra blommor,  som växer där: backsippa, blåsippa, gullviva och många andra och ganska ovanliga  växter. Denna skog är numera fridlyst.  År 1911 dog min far, 50 år gammal. Jag har ett urklipp ur en ortstidning, som har till  överskrift: ”En ovanlig begravning”. På den tiden hade man inte så mycket politik, rån,  överfall och socialbidrag att skriva om. I tidningen stod det, att förutom släkt och vänner  deltog 25 officerare och underofficerare i begravningsföljet. Liktåget bestod av 18 vagnar,  och major Gleerup höll ”ett kort, kraftigt” tal och på kransen från regementet stod bl.a. ”Länge  skall minnet av dig leva bland oss.” Sådana detaljer omtalas inte nu för tiden, när en enkel  människa jordfästes. Jag upplevde min fars begravning som en stor högtid. Att få åka  charabang genom samhället och betittas av människor bakom gardinerna gjorde att jag kände  mig mycket stolt och hoppades att mina skolkamrater skulle se mig. Och så var alla så vänliga  mot en. Man klappades på huvudet och fick tala om vad man hette och hur gammal man var,  och så var alla militärerna så fina i sina paraduniformer med epoletter på axlarna, plym i  mössan och fint bälte om midjan. Det var en ovanlig syn i det lilla Smedstorp. Nya fina kläder  och mössor hade vi också fått. Till och med lilla ett och ett halvåriga Inez hade en fin svart  klänning med handbroderad krage. Min mor stod nu ensam med åtta oförsörjda barn, det  äldsta hade ej fyllt 14 år och det yngsta inte fyllda 2 år.  Min mor fick i pension efter sin man 300 kronor om året och för varje barn 40 kronor om året.  Det var långt under existensminimum. Något barnbidrag eller socialbidrag existerade inte  heller. Somliga släktingar föreslog, att mor skulle arrendera en liten gård för att på så sätt  försörja sig själv och sina barn. Vi hade då väl blivit drängar och pigor och intet ont i det.  Några släktingar ville adoptera någon av oss. Men mor hade andra planer. ”Det är lättare för  en mor att försörja åtta barn än det är för åtta barn att försörja sin mor”.  ”Hur gick det för änkan med de många barnen?” frågade många några år efter fars död. Det  skall jag nu berätta om. Mormor tog hand om barnskaran. Mor reste till Malmö och gick  igenom en kurs i storhushåll. Sedan for hon till Lund och hyrde en stor våning och öppnade  pensionat för studenter. Gamla mormor följde med. Hon stoppade strumpor, lagade kläder,  skalade potatis och hjälpte till med varjehanda. På söndagarna gick hon i Lunds domkyrka  och tog med sig ett av barnen: Vi hade tidigt fostrats i sträng luthersk anda. Kvällsandakt var  regel. Det lästes en kort betraktelse och så sjöngs det en psalm. En gång, då sången gick  skröpligt, försökte en av småbröderna hjälpa till genom att klämma i med ”gris i stian, häst i  stallet”. Vi visste inte om vi vågade skratta, det fick man ju inte göra i kyrkan. Men då t.o.m.  mor och mormor log, så bröt skrattet ut, och andaktsstunden avbröts.  Alla barnen sattes i läroverk och flickskolor. Min äldste bror hade redan på Smedstorpstiden  börjat i Tomelilla kommunala mellanskola. När det var dags för broder nummer två att börja  där, var far död och mor ansåg sig ej ha råd att betala terminsavgifter och tågbiljetter för ännu  ett barn. Min bror Malte låg en hel dag och grät, för att han inte fick fortsätta att läsa. Jag  nämner detta som jämförelse med nutida barn som får allt gratis och helst av allt skulle vilja  slippa det dumma plugget och de hemska lärarna. Min mormor förbarmade sig över pojken  och gav honom pengar till första årets terminsavgifter. På examensdagen efter första året i  Kommunala mellanskolan fick han som stipendium en guldtia och började genast återbetala  sin skuld till mormor. Dessa två bröder flyttade över till Lunds Katedralskola, när familjen  flyttade från Smedstorp. Sedan placerades vi andra in i högre skolor efter att först ha gått  några år i vanlig folkskola. Fem bröder gick samtidigt i Lunds katedralskola, och alla åtta  barnen skulle varje morgon till olika skolor. När storebror tog studenten, gick lillasyster i  småskolans första klass. Vi fick hjälpa oss själva och varandra så gott det gick. Något  överdrivet daltande var det inte. Syskon är ju inte särskilt vänliga och snälla mot varandra  alltid. Om man frågade någon äldre broder , vad det eller det hette på tyska eller engelska,  fick man ofta till svar: ”Det finns lexikon att slå upp i.” Om man då sa`, att det går fortare, om  Du säger det, så fick man till svar: ”Ja, men Du lär mycket mer genom att slå i lexikon.” Det  var kanske pedagogiskt riktigt men man tyckte ju, att det var gement. Släktingar tog hand om  oss på så sätt, att vi fick vara på landet några sommarveckor och andas lantluft. Vi var hos  olika släktingar på Österlen. Jag minns en sommar, då vi skulle hem till Lund. Min storasyster  Martha skickade biljettpengar till mig. Det var fem kronor, och de kom i ett brev med  förmaning att ta väl vara på det, som blev över. På vägen hem till Lund hämtade jag upp  några yngre syskon, som steg på vid andra stationer.  Vi hade mycket ont om mat under första världskriget. Vi var mellan tio och tjugo år, då har  pojkar och flickor stor aptit. Pojkarna var nog sällan mätta, och de misstänkte att vi töser, som  hjälpte till i köket, snodde till oss en extra brödbit då och då. Därför ordnades det så, att var  och en fick en bit av en hylla i skafferiet. Där förvarade man sin brödlimpa och en smörklick,  som var veckoransonen. Ärlighet var en självklarhet. Vi knyckte inte från varandra. Det  gällde att spara, så att det räckte till lördagen, då man fick köpa ut den nya ransonen. Min  tvillingbror Hugo, som växte hastigt, var jämt hungrig. Hans ranson räckte bara från lördag  till söndag. Han fick fylla sin mage med potatis och blodpalt de andra dagarna. Ibland kunde  han få en skiva bröd av de yngre, då han hjälpt till med ett krångligt tal eller översättning. Vid  andra tillfällen, när vi höll vad om någonting, höll vi vad om en skiva bröd.  Jag minns ett julfirande under första världskriget. Vi levde på sill och potatis med lite sill-lake  till doppa och ett minimum av bröd under veckorna för jul för att spara till julen. Varje person  hade då ett ransoneringskort, som man skulle ha, då man köpte mat . Veckorna före jul  sparades så många kuponger som möjligt för att vi på julafton skulle få äta oss riktigt mätta.  Min yngste bror fick ett julpaket från en morbror i Värmland. Det var ställt till stud. Gunnar  Areskoug: ”innehåll böcker”. Glad i hågen ilade han till posten i den tron att han skulle finna  julböcker. Då kartongen öppnades, visade den sig innehålla risgryn, och denna present kom ju  alla till del. På julafton dignade bordet av mat, och alla hade en glupande aptit. Litet senare  visade det sig, att det blev för mycket för de förut så tomma magarna. En lång kö av ungar  ryckte i toalettdörren och ropade: ”Skynda dig, jag har bråttom.” Min mor arbetade både dag  och natt och slet till slut ut sig. Hon fick tbc och dog, efterlämnade åtta barn. Den äldste, 22  år, blev förmyndare för oss andra. Lillasyster var 10 år.  När jag nu tänker på, att en skara ungar lämnas ensam utan att samhället ingriper, kan jag inte  fatta, hur detta kunde få ske. Nu för tiden ställer ju samhället upp med bidrag, lån,  barnpassning, fri skolundervisning, skollunch, fria skolböcker och omhändertagna på allt sätt.  Vi var hänvisade till att ordna upp allt själva. Skolböckerna vandrade mellan oss och slets  sönder. Carlssons skolgeografi och tyska grammatiken var sönderlästa och blivna till  lösbladssystem. Till slut inhandlades ännu en tysk grammatik antikvariskt. Detta kan vara  något för er, sena tiders barn, att begrunda. Vi höll ihop och bodde ihop, och så fort någon  slutat skolan och fått ett arbete, fick han eller hon lämna varenda öre till den gemensamma  kassan. Var det något, man absolut behövde, fick man ta pengar där och noggrant skriva upp  vad man köpt. En gång hade jag tagit fem öre och köpt en bunt hårnålar. När storebror på  kvällen granskade kassan, och såg vilken lyx jag kostat på mig sa han: ”Du kunde väl gått ut  på gatorna och letat. Där ser man ju ofta tappade hårnålar. Och slösa inte på detta sätt.”  Släktingar, särskilt en morbror, som var lärare på Manilla dövstumskola, hjälpte oss med lån,  som så småningom återbetalades. Det var hårda tider och man hade knappast livets nödtorft.  Mina bröder fick plats på bank, så fort studentexamen var avklarad. Men de vantrivdes med  yrket och längtade efter att få studera . Två av dem lyckades få statens räntefria  studielån. Med hjälp av dessa pengar och privatundervisning av läroverskselever och ett och  annat stipendium lyckades de klara sina examina. Vi höll familjeriksdag då och då och  bestämde, hur vi skulle ha det. Alla måste betala hem allt, de förtjänade under fem år efter  skolans slut. Vi kallade det för ”de fem straffåren”. Sedan blev var och en fri från allt ansvar  för de yngre syskonen. Jag tror inte, att jag ägde en egen portmonnä, förrän i tjugoårsåldern.  Eftersom jag inte hade några egna pengar, saknade jag den inte. Till slut hade vi klarat fram  alla till skolans slut. Därefter fick var och en låna av privatpersoner för att finansiera vidare  studier. Statliga lån fanns ju inte på den tiden på samma sätt som i dag. Flickorna fick inte ta  studenten. Det var inte vanligt då. Det var bara pojkar, som skulle kostas på. Flickorna fick  nöja sig med flickskola. Min yngsta syster skrevs först in i första ringen i gymnasiet. Då hon  lämnade sin ansökan till rektorn , som tidigare hade varit lektor på katedralskolan, sade  denne: ”Inez Areskoug, är du släkt med Areskougarna på Katedralskolan? Finns det fler eller  är detta den sista ättlingen av en frejdad stam?” Inez gick bara ett år på gymnasiet och kom  sedan in på Folkskoleseminariet i Stockholm. Det ansågs av familjeriksdagen, att det gick  fortare att få ett bra yrke genom att bli lärare. Det var ett yrke, som nästan låg i släkten.  Sex av oss ägnade sig åt läraryrket. Min äldste bror blev tidningsman och blev så småningom  redaktör för Helsingborgsposten. En broder, Ivan, emigrerade till Amerika. Mor, mostrar, och  morbröder hade varit lärare. Två av mina bröder var förutom lärare också språkforskare. De  ägnade sig åt dialekt- och ortsnamns forskning. På somrarna samlade de in gamla ord genom  att intervjua äldre människor på landet. Min tvillingbroders doktorsavhandling, en bok tjock  som en bibel, handlar om sydskånska folkmål. En gång, då bröderna fått tag på en gammal  gumma, som talade en ålderdomlig dialekt, frågade hon plötsligt: ”Vad är det han skriver?”  Min bror förklarade då, att hennes gamla ord skulle skickas till landsarkivet i Lund. Gumman  tystnade tvärt och sa :”Jag ska inte säga ett ord mer. Mig ska inte de lärda herrarna i Lund ha  att skratta åt.” Så det blev att uppsöka andra gamlingar och muta dem med snus eller  karameller till att smörja munlädret med. Dessa båda språkforskarbröder höll hela sitt liv  brevkontakt med varandra. 20- 25 -sidiga brev växlades mellan dem och det mesta  avhandlade språkfrågor.  Själv var jag efter genomgången flickskola först anställd i bokhandel i fyra år. Sedan lånade  jag pengar av min morbror och utbildade mig till folkskolelärarinna. Mitt första lärarår  tjänstgjorde jag i en ödeskola i Göingebygden. Där var det mycket naturskönt men ödsligt.  Naturen var underbar. Jag minns en vacker vårdag, då jag hade famnen full av liljekonvaljer.  Det var en fin upplevelse för ett stadsbarn. Skolan låg mycket avlägset. Jag fick gå en halvmil  för att komma till närmaste affär. En mörk vinterkväll, när jag gick hem från affären, med  händerna fulla av paket, ramlade jag plötsligt över något stort och mjukt och varmt föremål.  Det var beck mörkt, och jag såg inte kon, som lagt sig tvärs över vägen. Bostaden var kall och  ogästvänlig. Mjölk och ägg frös i skafferiet. Jag har aldrig förr eller senare kunnat skala ett  rått fruset ägg och hålla det i handen. Råttorna sprang kors och tvärs i kök och skafferi. Jag  trivdes ändå bra. Människorna i den avlägsna Göinge-bygden var snälla och gästvänliga. Jag  var med på kalas ute i gårdarna. Barnen var snälla och tillgivna. När jag efter ett år slutade där  och skulle avtackas på examensdagen, sa en skolrådsgubbe: ” Det är synd , att denna lärarinna  skall sluta här, hon som har varit så barnslig”. Det stämmer nog. Jag har alltid älskat barn, och  det är ju en förutsättning för att man skall trivas med läraryrket. Men på den tiden var de  flesta ungar goa och rara och lätthanterliga. Jag tror inte, att jag skulle klara av det yrket i  dagens skola.  Jag flyttade från Göinge till Göteborg, och det blev min stora lycka, för där träffade jag min  Gunnar, som har förljuvat mitt liv. Av den dystra, fattiga och komplexfyllda tösen har blivit  en gammal lycklig glad pensionär, mormor och farmor till sex gulliga pojkar med charmiga  föräldrar. Läraryrket går i arv. Båda våra barn är lärare och likaså vår svärdotter. Flera  syskonbarn har valt läraryrket. Min tvillingbror Hugos två döttrar tjänstgör vid samma  läroverk, där deras far var lektor. På lärarrummet får de höra roliga historier om sin mycket  originella och humoristiske fader. Vi är tre syskon kvar av barnaskaran, och när vi träffas  skrattar vi åt gamla barndomsminnen. Trots stora studieskulder har vi dragit oss fram och fått  det ganska bra på gamla dagar. Det var ju en hederssak att betala tillbaka lånade pengar. När  min yngste bror, Gunnar, gjorde sista återbetalningen, till en morbror, som mot ränta lånat  flera av oss pengar, skickade min bror med 50 kronor extra för alla utlägg, som morbror haft  för brevpapper och porton o.d. Morbror blev förnärmad och sände pengarna i retur. Gunnar  kunde inte ta emot något gratis utan ville återbetala allt. Under mitt första år som lärarinna  skickade jag, då han var fattig student i Lund, till honom en femma och skrev, att han skulle  ta med en flicka på bio och på så sätt fira valborgsmässoafton. Den andre maj kom femman i  retur med tack för lånet och en upplysning om att han inte tog emot några allmosor. Stolthet  in absurdum! Men det har varit stor sammanhållning mellan oss syskon, och vi hart umgåtts  flitigt. Nästan varje sommar nu på äldre dar försöker jag att göra en vallfärd till mitt älskade  Österlen. Rötterna drar, och jag längtar till Österlens dalar. Jag har halva mitt hjärta där. Den  andra finns i Göteborg, där jag bott i mer än 50 år och upplevt kärlek och värme från mina  barn och deras familjer och där jag har många vänner.  Göteborg i december 1985  Ingeborg Areskoug Ewaldz 

Föreningens historia  Initiativtagare till släktföreningen 1962 var Heribert Areschoug,(Femte grenen), som under en längre tid själv och med hjälp av sin son Are hade forskat i släktens anor.  Are var då -1962 – detachementschef vid Karteverkets flygkartläggning av hela landet Sverige – förlagd till södra Sverige. Besvärligt flygväder gav tid och möjlighet för ytterligare forskningar i såväl svenska som danska arkiv.  Heribert ansåg att en släktförening borde bildas i första hand för att bevara namnet inom släkten och förhindra att andra tog släktnamnen. Heribert tyckte sig dock- 80 år- vara för gammal för att själv starta en sådan släktförening.  Under ett av Heribert initierat sammanträffande med Sigvard Areskoug,(Första grenen) på den senares kontor fann de båda tiden vara lämplig och intresset troligen tillräckligt positivt för att kalla till ett konstituerande sammanträde. Heribert hade övertalat Sigvard att ställa upp som ordförande i en interimsstyrelse. Det konstituerande sammanträdet avhölls 1962 i Handelsbankens lokaler invid Sergels Torg. Föreningen bildades med stadgar enligt genealogiska föreningens standard . En interimsstyrelse valdes med Sigvard som ordförande. 

Styrelsen beslöt att det första släktmötet skulle avhållas nästkommande år 1963.  Detta möte hölls 9 nov 1963 i Stockholm. Mötet beslöt att släktföreningen skulle bildas med föreslagna stadgar och valde till  ordförande: Sigvard Areskoug (1:a), sekreterare: Inga-Greta Areschoug (5:e), kassör Are Areschoug (5:e).

Släktmötet 1966 hölls i Simrishamn den 20–21 augusti.

ordförande: Sigvard Areschoug (1:a). Till styrelseledamöter valdes Stig Areskoug (1:a), Nils-Holger Areskog (3:e) Are Areschoug (5:e). Suppleanter Allan Areskoug (1:a), Gunnar Areskough (3:e) och Inga-Greta Areschoug (5:e).

Släktmötet 1969 hölls i Kalmar den 9–10 augusti.

ordförande: Stig Areskoug (1:a). Till styrelseledamöter valdes Inga-Greta Areschoug (5:e). Nils-Holger Areskog (3:e) och Gudrun Sahlin (3:e). Till suppleanter valdes Gunnar Areskough (3:e) och Holger Areskoug (1:a).

Släktmötet 1972 hölls i Göteborg den 12–13 augusti. ordförande: Stig Areskoug (1:a), sekreterare: Henrik Areskough (3:e), kassör: Inga-Greta Areschoug (5:e). Ledamot: Nils-Holger Areskog (3:e).

Släktmötet 1975 hölls i Stockholm den –10 augusti. Ordförande: Nils-Holger Areskog (3:e), sekreterare: Jörgen Areskough (3:e), kassör: Inga-Greta Areschoug (5:e). Suppleanter: Gunvor Grahnberg (1:a) och Carin Areschoug (5:e).

Släktmötet 1978 hölls i Ystad den 12–13 augusti. Ordförande: Nils-Holger Areskog (3:e), sekreterare: Jörgen Areskough (3:e), kassör: Inga-Greta Areschoug (5:e). Suppleanter: Gunvor Grahnberg (1:a) och Carin Areschoug (5:e).

Släktmötet 1981 hölls i Jönköping den 8 –9 augusti. Ordförande: Gunnar Areskough (3:e), sekreterare: Jörgen Areskough (3:e), kassör: Inga-Greta Areschoug (5:e). Suppleant: Carin Areschoug (5:e).      

Släktmötet 1984 hölls i Kalmar den 25–26 augusti. Ordförande: Inga-Greta Areschoug (5:e), sekreterare: Eva Skagerling (1:a), kassör Bo Areschoug (5:e). Suppleanter: Birgit Areskoug (1:a) och Carin Areschoug (5:e).

Släktmötet 1987 hölls i Göteborg den 8—9 augusti. Ordförande: Inga-Greta Areschoug (5:e), sekreterare: Eva Skagerling (1:a), kassör: Bo Areschoug (5:e). Suppleanter: Birgit Areskoug (1:a) och Carin Areschoug (5:e).

Släktmötet 1990 hölls i Snogeholm den 11—12 augusti. Oordförande: Inga-Greta Areschoug (5:e), sekreterare: Eva Skagerling (1:a), kassör: Henrik Areskough (3:e). Suppleanter: Birgit Areskoug (1:a) och Carin Areschoug (5:e).

Släktmötet 1993 hölls i Linköping den 14—15 augusti. Ordförande: Inga-Greta Areschoug (5:e), sekreterare: Göran Areskoug (1:a), kassör: Henrik Areskough (3:e). Suppleanter: Birgit Areskoug (1:a) och Carin Areschoug (5:e).

Släktmötet 1996 hölls i Uppsala den10–11 augusti. Ordförande: Magnus Areskoug (1:a), sekreterare: Göran Areskoug (1:a), kassör: Henrik Areskough (3:e). Suppleanter: Carin Areschoug (5:e) och Magnus Areskog (3:e).

Släktmötet 1999 hölls i Lund den 4—5 september. Ordförande: Nils-Holger Areskog (3:e), sekreterare: Johan Areskough (3:e), Kassör: Henrik Areskough (3:e). Suppleanter: Carin Areschoug: (5:e) och Mikael Areschoug (5:e).  Vid detta årsmöte erhöll ett förslag som väcktes redan på årsmötet 1975 i Stockholm gehör och föreningens namn ändrades till: ARRESKOWS  SLÄKTFÖRENING, Släktföreningen för  Arreskow-Areschoug-Areskog-Areskogh-Areskoug-och Areskough 

Slätmöte 2002 hölls i Karlsborg den 8—10 augusti. Ordförande: Nils-Holger Areskog (3:e), sekreterare: Johan Areskough (3:e), kassör: Henrik Areskough (3:e). Ledamöter: Carin Areschoug (5:e), Anna Areskough (3:e).

Slätmöte 2005 hölls på Öland 13-14 augustiOrdförande: Johan Areskough (3:e), sekreterare: Anna Areskough (3:e), Kassör: Henrik Areskough (3:e). Ledamöter: Carin Areschoug (5:e), Magnus Areskog (3e).

Släktmöte 2008 hölls i Strängnäs-Mariefredsomrdet den 9–10 augusti. Ordförande: Johan Areskough (3:e), sekreterare: Anna Areskough (3:e), kassör: Henrik Areskough (3:e). Ledamöter: Carin Areschoug (5:e), Magnus Areskog (3e).

Släktmöte 2011 hölls i Jönköping den 27-28 augusti  och var tillika 30-årsjubileum då släktmötet 1981 hölls i Jönköping.  Ordförande: Johan Areskough (3:e), sekreterare: Anna Areskough (3:e),Kassör: Henrik Areskough (3:e). Ledamöter: Carin Areschoug (5:e), Magnus Areskog (3e).

Släktmöte 2013, tillika föreningens 50-årsjubileum, hölls på Österlen i Skåne Tranås och Simrishamn den 16-18 augusti  Ordförande: Johan Areskough (3:e), sekreterare: Anna Areskough (3:e), Kassör: Hedda Areskough (3:e). Ledamöter: Carin Areschoug (5:e), Magnus Areskog (3e). 

Släktmöte 2016 hölls 12-14 augusti på Biskops Arnö. Ordförande: Johan Areskough (3:e), sekreterare: Anna Areskough (3:e), Kassör: Hedda Areskough (3:e). Ledamöter: Carin Areschoug (5:e), Ingrid Areskoug (1:a).

Släktmöte 2019 hölls 3-4 augusti i Ödeshög. Komplett styrelse valdes senare under året. Ordförande: Birgitta Areskoug, sekreterare: Ingrid Areskoug (1:a), kassör: Kristina Areskoug (1:a), ledamöter: Gunilla Areskog (3:e) och Carin Areschoug (5:e), adjungerad: Lovisa Areskough Stjerna (3:e).